Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från rimkrönikans tid. Af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från rimkrönikans tid.
Af
Selma Lagerlöf.
n gammal riddare och hans häst
kommo sida vid sida vandrande framåt
vägen. Hästen gick alldeles olastad, men
riddaren bar full järnrustning, stort
långsvärd, spikklubba och ett par lansar.
Ytterligare släpade han på hästens sadel
och remtyg.
Riddaren hade ett radband mellan
händerna samt gick och mumlade böner.
Han var en botgörare, och fast den last
hans kropp stönade under var stor, var
den dock lätt buren mot den börda, som
tryckte på hans hjärta. Ty hans själ,
som han under alla lifvets år låtit begå
många synder, hade rest sig emot honom
nu pä hans gamla dagar. »Käre, är
detta rätt?», sade hans själ till honom.
»Du lefver blott för att fröjda ditt kött,
men därom, hur det skall gå mig,
spörjer du intet. Ändock skall ditt kött snart
förvissna i grafven, och då ej mer veta
af hvarken hugnad eller sorg, men jag
måste evinnerligen lida.» Sedan
riddarens själ sagt detta till honom, hade hans
hjärta burit på dödens skräck och
domens fasa. Och han hade sökt munkar
och präster, och de hade rådt honom
att pina sin kropp för att fa fred med
Gud.
Men detta lyckades riddaren ganska
illa. Botlifvet passade honom ej. Då han
började därmed, var han en stark obruten
man, men sedan han bedrifvit det ett par
veckor, kom ålderdomen raskt öfver
honom. Händerna blefvo skälfvande, ögonen
rinnande, ryggen böjd, underkäken slapp.
Hela dagen gick han i bistert lynne, och det
var styggt att se, hur hans stränga ansikte,
som var väl genomfåradt af mödor och
lidelser, sökte antaga fromhetens smil och
ödmjukhetens fridsmin. leke ens den
goda hästen mådde väl af detta lif. Han
hängde med hufvudet lika sorgset som
hans herre och släpade sig så sakta framåt
vägen, som om han ej kunnat gå.
En dag mötte riddaren den ädle marsk
Torgils. Han sprängde fram ur det
dammoln, som hans hästs hofvar upprört, så
glad och skön som dagen, då den rider
ut ur nattens borg. Farten förde ut
manteln, vinden lekte med plymen,
solstrålarna glittrade mot harnesket. Den gamle
riddaren kunde ej låta bli att glädja sig
åt synen. Dock vågade han knappt se
upp, ty munkarna hade lärt honom att
hålla ögonen fästa på marken.
Den gamle hade genast känt igen
marsk Torgils på märket, som en af följet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
