Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från rimkrönikans tid. Af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN RIMKRÖNIKANS TID.
353
inne i själfva hedningalandet. Han lade
den på ett smalt näs i vinkeln mellan
två sammanflytande floder. Näset lät
han genomskära med en graf och skydda
denna med en jordvall. Därinnanför reste
han en ringmur och ett stort fyrkantigt
torn, samt lät uppföra alla byggnader,
som behöfdes för att människor skulle
kunna lefva där.
Men fästningen stod i sanning midt i
ett fiendtligt land. Rundt om den sträckte
sig en mark, som var låg och
vatten-dränkt samt beväxt med gles skog. På
somliga ställen var marken så uppblött,
att träd ej kunde finna fäste där, utan
tufvor af mossa och starr var allt, som
kunde hålla sig uppe på den skälfvande
dyn. Då marsken fått sin fästning
färdig, sade han med rätta, att de älskade
honom bäst, som ville stanna och
försvara den.
Då stannade där trehundra man,
medan den öfriga krigshären följde marsken
hem. Och bland dessa, som stannade,
var den gamle riddaren. Så att marsken
for utan att hafva talat med honom, och
så länge som den gamle lefde, visste han
ej heller om hans kärlek. Dock är det
så, att vi, som nu lefva, ej alis skulle
förstå, hvilken stor och härlig man marsk
Torgils varit, om vi ej kunde mäta hans
mått efter den kärlek, han ingaf denne
arme riddaren.
På hösten, då marsken rest, lågo de
trehundra krigarna på sin fästning så
öfvergifna, som om de varit midt ute på
villande haf. Det stora träsklandet och
de väldiga floderna utbredde sig omkring
dem i oändlig ensamhet. Inga herdar
vågade föra sina hjordar i fästningens
närhet, och inga köpmän tordes föra sina
skutor på floden, sedan den fiendtliga
borgen kommit till.
Men riddarne på fästningen höllo sig
ganska glada. De voro fromme och
tappre. Deras hjärtan längtade efter att
Ord och bild, j:dje årg.
få offra sig, lidandet och striden var
deras förhoppning. Och snart förde den
gamle riddaren in bland dem dyrkan af
marsk Torgils. Det växte omkring
honom upp en stark kärlek till den store
mannen. Genom honom fick folket på
den tysta borgen ett helgon, som det
kunde tala om och lefva för.
Under den långa vintern fyllde
marsken männens hjärtan, som om han varit
deras brud. Härborta satte svärmare
konungakronan på hans hufvud.
Härifrån, från denna ödemarkens borg, drogo
de ut med honom och eröfrade den heliga
staden Jerusalem. Ensamheten begärde
att befolkas af drömmar.
Men ingen drömde starkare drömmar
om marsken än den gamle riddaren.
Han såg honom draga i kamp med denna
världens furste och besegra honom. Och
efter striden kallade han sina trogna och
beständiga riddare, som följt honom in
i döden, och recl med dem in i
paradisets gyllene borg.
Och med drömmar hjälpte de sig
igenom vinterns första tid ända förbi jul.
Men så kommo tunga bekymmer öfver
dem. Ty marsk Torgils hade lämnat
dem stora förråd, men murarne i den
nyuppförda fästningen fuktade starkt, så
att brödet möglade, mjölet blef unket,
och köttet härsknade. .Och af den usla
födan, af träskdimmorna, som svepte hän
öfver fästningen, och af det instängda
lifvet uppkom sjukdom. Männen blefvo
matta, de ville ej röra sig utan blefvo
helst liggande i sina bäddar dagen om.
Snart uppkom skörbjugg ibland dem, och
de svagaste dogo.
Då de framhärdat i detta elände flera
veckor och blott helt få kunde hålla sig
friska, lät befälhafvaren utblåsa en stämma
på borggården. Till denna släpade sig
då flera af de sjuka för att höra, om det
skulle ske någon barmhärtighet med dem.
De voro så hemskt förändrade till utse-
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
