Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Spansk grandezza. Af Elof Tegnér. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
spansk grandezza.
439
säga, investituren till grandvärdigheten.
Därmed tillgick ännu i vårt århundrade
på följande sätt. En nyutnämnd grand
af Spanien infördes af sin padrino (fadder)
i grandernas församling, där konungen
och samtliga hans ståndsbröder
inväntade honom med betäckta hufvud. Till
etiketten hörde trenne djupa nigningar
(ej bugningar) för konungen. Den
nyutnämnde, med hatten i hand, anhöll,
efter en tacksägelse för den honom
bevisade nåd, att få sätta på sig hatten,
»el sombrero», nämligen om han ej
var utnämnd till grand af första klassen.
Sådana ägde nämligen rättighet att genast
efter nigningen betäcka sina hufvud.
Anhållan beviljades i nåder, hatten
sattes på hufvudet, och den lycklige var
»cubierto».
Till ceremonielet hörde vidare fina
nyanseringar vid hattens aftagande och
påsättande, allt efter grandernas olika
stånd och värdighet. Första klassens
privilegium känna vi; de stodo med
»som-breron» på hufvudet och lyfte endast på
den i början af konungens tilltal och sitt
svar. Andra klassens gränder fingo ej
själfva tilltala konungen med betäckt
hufvud, men behöllo hatten på, under det
att konungen tilltalade dem; och tredje
klassens gränder fingo vackert stå med
hatten i hand, så länge konungen talade
med dem. Deras privilegium framför
profanum vulgus bestod i att vara
betäckta, fastän konungen fanns i samma
rum. Skillnaden var, som man finner,
väl ägnad att låta tredje klassen känna
sin underlägsenhet!
Viktigare än dessa fina distinktioner
var dock skillnaden i konungens tilltal.
Sade han: »Hertig af N. N., var betäckt
för er själf och edra efterkommande», så
innebar detta, att grandezzan var ärftlig.
Äfven personlig grandezza utdelades
nämligen, och då hette det endast: »Var
betäckt»!
Ogärna sågo de, som erhållit
rättigheten att vara »cubiertos», betäckta, att
några andra syntes i konungens närvaro
begagna sig af detta hattprivilegium.
Men det tillstaddes dock åt riddare af
»Gyllene skinnet» samt, på grund af den
djupa vördnaden för kyrkans
myndigheter, åt påfliga nuntien, ärkebiskopen
och ordensgeneralen. Men ej utan
missnöje upptogs det, om främmande
makters sändebud, t. o. m. ambassadörer, vid
grandernas församling inför konungen
liksom de visade sig med betäckt hufvud.
Medlemmarne af de äldsta husen af
grandernas aristokrati tilltalade hvarandra
med det förtroliga »du»; men denna
förtrolighet utsträcktes icke till gränder af
yngre datum, äfven om de tillhörde första
klassen eller innehade statens högsta
ämbeten. Detta iakttogs ända in i vårt
århundrade med sträng noggrannhet;
sjuttonhundratalets gränder från
Bourbonernas tid voro härigenom på sitt sätt
utstötta från gemenskapen med de äldre,
ehuru de å andra sidan i förhållande till
den öfriga världen bildade en
imponerande korporation och kände sig
solidariska.
Ett enda undantag från regeln om denna
rangskillnad mellan gränder af gamla
och nya ätter känner historien. Det var
hertigen af Wellington, hjälten från
spanska frihetskriget mot Napoleon. Han
blef grand af Spanien under titel hertig
af Ciudad Rodrigo; såsom en
utomordentlig hedersbetygelse ansågs följande
händelse. En dag kort efter hans
utnämning infunno sig sex af de äldsta
granderna i den nye grandens förmak.
När denne kom in, sade hertigen af
Ossuna, som förde ordet: »Vi äldsta
härvarande gränder hafva beslutit att, ehuru
i strid mot våra gamla bruk, men med
afseende på eders excellens’ utmärkta
förtjänster, gifva eder »du»-titeln. Vi
begära detsamma af dig tillbaka.» Säker-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
