Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Vår första dagliga tidning. Af Otto Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 00
otto sylvan.
råden. Det må blott nämnas, att Pfeiffer
en gång fann sig föranlåten tillkännagifva,
att den författare, som icke sett sitt opus
infördt i Allehanda, torde afhämta det
»jemte hvad mera, som detsamma
åtföljde» d. v. s. betalningen. Titlarne:
Bref till Hr Mutkolf; Porträtt af en
hof-lismare; Förteckning på Procentenhjälmar
o. s. v. utlofva något rafflande, och man
kan ej förtänka Pfeiffer, att han
misstänkte dem för att innehålla personliga
angrepp och därför ej ville på eget
ansvar införa dem i Allehanda.
Flera gånger väcktes åtal med
anledning af artiklar däri. Så hade i första
numret för 1771 influtit en notis, hvari
berättades, hurusom en präst visat sig
öfverlastad och med galonerad hatt på
hufvudet dansat om med sina supbröder.
Härmed lär ha åsyftats en afskedsfest för
hofpredikanten G. Ekebom, som erhållit
Leksands pastorat. Momma åtalades,
vägrade att uppgifva författaren, men erbjöd
sig att med vittnen styrka uppgifternas
riktighet, hvarpå hela målet
öfverlämnades till konsistorium.
Äfven ur annonserna skulle en del
målande drag kunna framletas, såsom då
»tvenne vackra serafimerperuker»
utbjudas till kröningen, eller då tredje man i
1’hombre-parti efterlyses, men jag skall
blott påpeka ett par egendomliga bruk.
Ett vanligt sätt att indrifva sina
fordringar synes hafva varit att i annons hota
med att tillkännagifva den försumlige
gäldenärens namn. Ofta förekom ock,
att allmänheten varnades för vissa
personer, namngifna eller antydda, t. ex.
tjänstefolk, som visat sig otrogna. Att
stölder varit ytterst vanliga, framgår af
den mängd saker, som efterlysas. Ej
sällan hände det, att illvilliga personer
genom falska annonser satte sina fiender
i vanrykte, och öfverhufvud gå
annonserna rätt mycket in på privatlifvets
område. Vi hafva redan sett, att Allehanda
stundom var utsatt för omilda omdömen,
men äfven andra kunna anföras, såsom
då en insändare förklarar sig längta efter
tidningen »med samma oro som efter
min middagssup», enär han vet sig ingen
ovän hafva, som kunde anfalla honom,
— ett tillägg, som är mycket betecknande.
Några bestämda uppgifter om
Allehandas spridning finnas icke, men af allt
att döma, har denna.varit ganska stor.
Det trängde äfven till landsorten, i
synnerhet sedan tidningen, obekant när och
huru, och väl knappast på fullt laglig
väg, erhållit frihet från
postbefordrings-afgift och sålunda blifvit likställd med
Posttidningen. Abonnenterna utom
Stockholm betalte därefter till postverket
endast 9 dlr kpmt »för lack, kuvertering
och besvär». C. Fr. Scheffer yttrade
redan 1771, att Allehanda var »den enda
skrift, som allmänt läses». Tidningen
har nog också varit mycket
inkomstbringande för sin utgifvare.
Den lifliga omväxling af ämnen och
författare, som rådde under 1770-talet,
berodde gifvetvis på, att tryckfriheten
var föga inskränkt. Ju närmare vi komma
århundradets slut, dess mera kringskars
denna, och därmed blef det tystare. Slå
vi upp Allehanda för något af
sjuttonhundratalets sista år, så skola vi finna,
att det har utvecklats, så att det räknar
8 sidor, men af dessa äro de sju
upptagna af annonser. Den återstående
innehöll några nyheter från utlandet, en
kungörelse eller annat liknande, men hela
svärmen af insändare, som gåfvo bladet
lif och färg, har försvunnit, och därmed
blir också Allehanda såsom kulturhistorisk
källskrift betraktad af mycket ringa värde.
—oOjj.-S^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
