Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Litteratur. Oscar Levertin. Af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
härskande meningar. Monikas skald har
småningom lyckats förvärfva den
ansvarsfulla förmånen att kunna tala till en krets
af åhörare, hvilkas sinnen redan på
förhand stå stämda i den rätta tonarten, för
hvarje diktning — framför allt då den är
så utprägladt egenartad som Levertins —
ett nödvändigt villkor för att i själfva
anslagets viktiga ögonblick blifva rätt
förstådd. Det är icke blott bibeln och
Ibsen, som af sina läsare kräfva det rätta
sinnet.
* *
*
Sällan har man i konstens och
litteraturens historia sett tvenne årtionden visa
så bjärt skilda och likväl, djupare sedt,
inbördes så föga fientliga fysionomier som
det gångna decenniet och det innevarande.
Det är tvenne konstepoker, till färg och
syften så vidt skilda som möjligt; det
oaktadt ha de förts fram af i stort sedt samma
generation, och de polemiker, som
betecknade brytningen, voro i jämförelse med
åttiotalets strid på knifven mellan gammalt
och nytt att likna vid glada barns
oskyldiga lekar eller vid en dispyt för ro skull
mellan ålderstigna, hos hvilka inga reela
intressen längre finnas, som kunna blåsa
upp meningsskiljaktigheterna till lidelse och
hat. Som bekant har Levertin varit med
om att göra bägge dessa kampanjer; och
den utveckling han genomgått är i sina
allmännaste drag i hög grad typisk för
hela den generation han tillhör. Hans
debut faller så långt tillbaka i tiden som
1883 (Från Rivieran. — Småmynt), och
likväl är han endast 32 år gammal. Ett
par vackra alpstämningar undantagna,
finner man i dessa båda af journalistisk
flyktighet mera än af nybörjarens osäkerhet
präglade häften endast föga, som leder
tanken på Legendernas diktare. Däremot
måste Konflikter (1885) trots sina stora och
i ögonen fallande brister — kanske också
lika mycket i och genom dem — räknas
till det gångna decenniets representativa
verk. Det är fylldt af en entusiasm för
de tankar och sträfvanden, hvilka den
gången utgjorde det unga i tiden, som ännu
efter så många år verkar äkta och frisk.
Och stilen ... Hör denna skildring af
orkestern, som stämmer sina instrument strax
före en symfonikonsert: »Fiolerna pepo som
kattungar, hvilka i misshugg trampats på
tassarne, kornetter och basuner läto retade
som argsinta ämbetsmän, när man vänder
sig till orätt person, flöjtdrillarne läto
falska, sluddriga, som vatten i strupen på en
som gurglar sig. Så brummade trumman
helt plötsligt till ett tag, som en
familjefar, som får punga ut en tia för en
fruntimmershatt, och hela tiden fortfor en
basfiol att snarka, som samma hedersgubbe
under sin middagssiesta.» — Ja, man skref
så den gången. Det är likväl icke min
afsikt att söka återuppväcka dessa verk
ftån de döda. Hvad som i dem kan
finnas och också verkligen finns af ädel
metall, af lefvande konst och af djupt kända
upplefvelser, ligger likväl allt för långt
nedgräfdt bland en föråldrad tekniks slagg för
att ett uppväckelseförsök skulle kunna
hindra dessa böcker att fortsätta sin slummer
bakom de fällda gardinerna i en gången epoks
litterära skräpkammare. Tiden far hårdt
fram med våra tankars verk. I alla dessa
böcker har likväl en gång blod spelat och
nerver hafva skälft och förhoppningar med
dem födts och grusats; och efter icke många
runna år står äfven diktaren själf kall och
främmande gent emot dessa bundtar af
tryckta blad, som likväl en gång voro hans
hjärtas äkta barn.
»Konflikter» var Levertins sista bok i
rent realistisk anda. Den efterföljdes af
en flerårig tystnad[1], endast afbruten af
medarbetarskapet med Heidenstam i den
lilla lustiga litterära persiflagen »Pepitas
bröllop». Först våren 1891 utkom
novellen Lifvets fiender, en bastard
mellan författarens gamla och hans nya jag.
Det var en vacker bok, rik på
stämningar och synpunkter, men byggd med en
allt för vacklande konst. Intresset delar
sig mellan en matt psykologi och en
glödande, ofta öfverlastad stil, och på
hvarannan sida lämnar författaren det
åttiotalets Stockholm, som är berättelsens miliö,
för att locka fram syner från andra
kulturer och andra generationer. Om man
finner novellens hjälte lyssnande till sorlet
af ett vattendrag, kan man aldrig vara
fullt säker på om det härrör från Acheron
eller Norrström. Icke heller bär stilen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
