Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Sekular-parentation i ordenskapitlet Den Svenska Pinden hållen öfver Stormästaren Karl Mikaël Bellman på hundrade årsdagen af hans död den 11 februari 1895 af Versmakaregesällen, tillförordnade extra ceremonimästaren och parentatorn Finke Finne. Teckning af G. Lindberg - Parentation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SEKULARPARENTATION ÖFVER KARL MIKAËL BELLMAN.
55
Röster:
Vi bry oss icke om en sådan bagatell!
w. von Braun, kommer dragande på Pehr
wieselgren, som ser ovillig och yrvaken ut.
Braun gäckande:
Min värde bror och vitterhetskamrat,
du känner i ditt bröst ett kristligt hat,
ett äkta prästerligt, ett sådant som
i tid och evighet ej kan gå om.
Hotar Bellman:
O Bellman, Bellman, vi förbanna dig!
Att våga sitta där så liderlig,
när nykterhetsaposteln Wieselgren
står upprätt här på sina egna ben!
FlNKE Finné; emellan:
Det är för oförsynt, jag ber löjtnant von Braun
att bli mer gentleman och lite mindre faun!
Wieselgren; gnuggar sig i ögonen,
vet ej hvar han är:
Hur kommer det sig? Säg! Står jag vid
Bellmans byst?
Braun:
Ja visst! Re’n i mitt lif för mig jag svurit tyst
att väcka dig i natt till Bellmans sekelfest
och tvinga dig att bli för en gångs skull hans präst.
wieselgren; vaknar upp; indigneradt, med
mycken kraft:
Det blir jag aldrig, nej! Ser på Braun. Jaså, herr
Braun är den,
som väckt mig ur min sömn till lifvets bråk igen?
Det är just likt en man, som haft sitt bästa nöje
uti att håna allt för att få fram ett löje.
Till Bröderna på Pinden:
Nej, bäste herr von Braun och ädla vittra skuggor,
jag är en ärlig man, som icke trifs bland suggor,
ej ens om Bellmans namn det ena djuret bär
och adladt till von Braun det andra löjtnant är.
Jag tror och vet förvisst, att Bellman, redobogen,
blef legd utaf sin kung att sjunga uppå krogen
den svenska nektarns lof och prisa fylleri’t,
och att han gjorde det med sällsynt konst och nit,
så folkets pengars flod till hofvet vände åter
att fröjda få den finaste ibland despoter.
Ogillande mummel.
Jag är en ärlig man och van att högt predika
den rena sanningen för fattigman och rika.
En dålig kung det var, som lät ett sådant snille
sig söla uti smuts och supa sig till dille . . .!
Braun; ser sig villrådig omkring och förmår
Wieselgren att följa med åt fonden.
Vänder sig om ett tag:
Det var en fan till karl, han blef ju riktigt vådlig!
Jag trodde på sin höjd han skulle bli gudsnådlig.
Orvar Odd; indignerad:
Du står där lugn och döf för ufvarnas låt
med leende min i din sångmös forna Edén,
du känner icke den nya tidens försåt,
du hör ej all denna fromma söndagsgråt, —
vi dödlige höra den jämmern, vi, och seden!
Men du står hög, som förr, i din vigda lund,
en saga från friskare svenska lynnens æra,
åt dagens dårar du ler med den vises mund,
och någon pilgrim kommer en aftonstund
att le med dig, medan narrarna lamentera.
August Blanche:
En flack anständighet jag fruktar såsom pesten,
den snärjer Stockholm re’n och Sverige allt, för resten.
Stod Bellman upp i dag, han skulle säkert falla
för vår anständighet och fromleriets galla.
Jag tror ej Venus själf i marmorn får stå naken,
tag hit ett snörlif fort, och kläd en kjol på baken!
All kvickhet och all konst blir mycket snart omöjlig —
nog är min samtid dock oändligt dum och löjlig!
Bjursten :
Må fanatismen, må det falska nit
mot sångarkungen sina pilar hvässa;
han står för högt, — de nå dock aldrig dit,
och slokande sig gömmer skrymteri’t
vid första blick på kransen kring hans hjässa.
J. P. Theorell:
Ett värkligt snille är en gudafödd kemist,
som letar guld ur smuts och rikedom ur brist,
som finner farligt gift i skönsta blommas kalk;
naturens dolda lag med ögat hos en falk
han genomskådar snabbt, och ur miasman drar
han febergiftets stank. En slik kemist han var,
vår store mästare Karl Mikaël.
B. E. Malmström, med krans:
Så klar
med diamantlikt sken han tindrar bland de störste
af stjärnors hela här. Bland oss är han den förste.
Backantiskt yrande, men nykter i sitt rus,
ett pandämonium med valthorn och med krus
besvor han fram, så nytt, så nordiskt originelt,
— en glädtig Stockholmsvärld på Elyséens fält —
så leende och yr i tröstlös sorg, som bara
ett nordiskt lynne kan i nordens sommar vara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
