Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Litteratur. Émile Zola. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
emile zola.
287
och inför denna kraft måste hon böja sig.
Samma tes om tjusningen hos en sådan
kraft är drifven till en ytterlighet, som
knappast är trovärdig, hos Caroline Hamelin
i P Argent. Denna begåfvade kvinna af
hög karakterstyp har studerat sig trött på
intellektuela problem. Hon möter Saccard,
den store börssvindlaren, och tillhör honom
utan att själf veta hvarför, om icke därför att
kring honom är en atmosfer af evigt hopp,
ungdom och företagsamhet. Inför den
våldsamma naturkraften hos honom, som
aldrig är trött, aldrig misströstar, alltid
tror på nya möjligheter, nya utvägar, står
hon, den tanketrötta, med ett mildt leende
af lycka, så som man ler inför vårens
brusande lif och barndomens oförnuftiga
fågel-kvitter, och han får eröfra henne. När
hon till fullo inser hans naturs samvetslösa
äfventyrarlynne och hans brottslighet,
försöker hon att hata honom men kan det
ej. Sista gången hon träffar honom är det
i hans cell i fängelset. Han har
öfver-spekulerat, han är börsspelare, hennes och
hennes brors förmögenhet har slukats af
detta storartade börssvindleri. Allt är slut
dem emellan, det låter hon honom veta.
Hon tror sig få se en bruten och böjd
man, men han går omkring som ett lejon
i sin bur bland sina papper. Sedan han
varmt tackat henne för besöket, fördjupar
han sig i sina planer. Hvad är godt och
ondt här i världen ? säger han. Hade jag
lyckats, hade ett företag af omätlig vikt
för världen fullbordats, Österlandet,
Palestina hade förenats med västern, de
aktieägare, som nu äro ruinerade, hade då
varit rika.
Så som denna man förklarar för oss den
sig utvecklande kraftens gåta som ett evigt
problemlösande, ett evigt experimenterande,
en ständig djärf fråga och nyfikenhet, så
blir för Zola också själfva lifsfullheten i
naturen ett dylikt problem med
experiment, ett arbete, utvecklingens arbete och
strid. Här ligger ej, i naturens lif lika litet
som i mänsklighetens, lyckan enbart i
striden, ej ens i segern, i striden med lyckligt
resultat, men i själfva sträfvandet. Att
uppnå ett mål, att vinna idealet är
omöjligt: lyckan ligger i att närma sig ett mål,
att känna, huru man närmar sig det.
Striden är lyckan, det är hvad han alltid sagt,
och hvad han ännu vidhåller, men stridens
lycka är nu ej segervissheten utan hängifven-
heten för detta stora, som man älskar och
tror på. Och detta stora är lifvet och
framåtskridandet till högre former af lif.
Men Zola tecknar ej denna verklighet, som
man älskar och tror på, så abstrakt, som
om man ej skulle kunna tro på annat än
det sköna, på idéens starke kämpe eller
verklighetens huldaste uppenbarelse. Hans
prutmån på det älskvärda är stor. Ett
ganska begränsadt praktiskt mål, en ganska
liten karakter, en ganska obetydlig flicka
kan inspirera med trons och kärlekens makt.
Känsloentusiasmen är lifvets egen
inspiration, när denna varelse eller detta praktiska
sträfvande, som man älskar, symboliserar
lifvet själft. Lifvets berusning -—■ detta
uttryck, som nästan öfvergått till osmakligt
slagord i eftersägarnas mun, betyder just
det nya, de ständiga möjligheter, som
lifvet innebär. Vi ha säkerligen känt
idealistens motvilja mot Caroline Hamelins
vansinniga kärlek för Saccard eller Denises
för Octave Mouret, och det har kanske
smärtsamt berört oss, att doktor Pascal
öfvergaf sitf stora vetenskapliga arbete
blott därför, att en ljuf ung flicka älskat
honom och förtrollat honom. Men hvad
var det, som bragte Claude Lantier på
fall? Den genialiske målaren var ej
förnöjsam. Han svedde sina vingar på att flyga
för högt mot solen. Han ville
sammantränga en värld på sin tafla, han ville älska
universum själft och skapa en drömbild,
och därför blef allt blott fragment. Hade
han kunnat konsten att älska, skulle han
förstått att begränsa sig och begränsa idéen,
oförnöjsamheten skulle ha vikit för
hängifvenheten åt den mindre uppgift, som han
mäktat. I största allmänhet har alltså Zola
uttryckt trons inspiration, hoppets längtan
och kärlekens hvila, som låter människan
kämpa med lust, njuta med lust och i
nödfall lida med lust, i Caroline Hamelins
ord i lArgent:
»Ack ja, glädjen att lefva, finns det
egentligen någon annan här på jorden?
Lifvet, själfva lifvet, i sin fulla kraft, hur
afskyvärdt det än är. . . lifvet med sitt
eviga hopp ...»
Zola har tecknat lifvet obarmhärtigt
och grymt men med känsla af att dess
hemlighet är en födslovånda, hvilken kan
tyckas ful som allt hafvandeskap, men som
man förstår att älska i dess fulhet, när
man begriper dess innebörd, som är att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
