Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Amor. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
314
per hallström.
gick emellertid rätt bra, den stackars
sjuka var road att få svar och erfor af
sina dispyter en upplifvande känsla
ungefär som af florettfäktning, till och med
hennes reumatism blef bättre af det.
Och deras dagar förflöto vanligen på
följande sätt.
När Kristin kom in vid åttatiden, efter
att ha njutit af sitt oberoende ett par
timmar förut under lättare sysslor och
ytterligt dämpad sång in i skåpen, just
innan hon stängde till dörrarna om dem,
såg hon först ingenting af sin matmoder.
Denna hade nämligen för dragets skull
omgärdat sig med sex uppspända
paraplyer, tre på hvardera sidan, och den
breda imperialsängen tedde sig sålunda
närmast likt ett stycke af en antik galer
med krans af sköldar. Det visste nu
inte Kristin, men hon var ändå gripen
af mer än vanlig respekt för hvar gång
och lyfte aldrig utan en liten darrning
undan det öfversta paraplyet åt
innerväggen till. Där låg så den gamla frun,
hon kunde inte se mycket af henne, men
hon hörde hennes jämmer stiga matt ur
det mörka svalget, inte en blund hade
hon sofvit, inte en’ enda blund, medan
däremot hon, Kristin, hade snarkat på
ett skamlöst sätt, ingen människa kunde
fatta, hvad hon led, och minst af alla
hon, Kristin, som öfver hufvud taget
inte fattade något alls, och gick som en
elefant, fast hon oförtjänt fått filtskor till
jul, och som nu endast genom en
sjuklings stackars sista spända vaksamhet
kunde bevaras från att slå sönder glaset
på lampan.
För Kristin hade detta blifvit en
litania, som hon på visst sätt njöt af att
höra liksom af söndagarnas
straffpredikningar i kyrkan, hon lyssnade till det
mera som till musik än som ord med
mening och sanning i och slutade af det
genom att skämtsamt spänna upp det
sista paraplyet framför sig till värn och
kika öfver kanten. Detta roade för hvar
gång matmodern, och genom att raskt
begagna sig af stundens stämning fick
Kristin tillåtelse att resa upp henne och
börja toaletten. När den efter ett par
timmar var så pass framskriden, att den
gamla satt i stolen framför spegeln och
värken i de stackars lederna gifvit med
sig, utkämpades dagens afgörande batalj.
Kristin skulle kamma henne, och
lyckades hon under denna ömtåliga procedur
slå tillbaka angreppen, var dagen
räddad. Inför spegeln med sina bilder midt
emot sig inom vinstocksramen kände de
sig också som fyra personer och
ansträngde sig till det yttersta att visa den
fyndighet och det eftertryck, som
fordrades i ett så stort sällskap.
Fru Asplund började alltid med någon
direkt personlighet.
»Du är så ful som stryk», sade hon
och hytte energiskt med hakan åt
Kristins bild, »du ser ut som ett
ullgarnsnystan i synet, jag kan inte se på dig»
— och det var inte illa funnet, hennes
bjärta och grofva hy var inte olik rödt
garn, helst med lampljus skarpt nedifrån
som nu, och nog var hennes hufvud rundt.
Men Kristin hade heller inga illusioner
om sitt utseende och blef därför icke
sårad, kände sig tvärtom smickrad, att hon
»såg ut» alls, och fann jämförelsen med
ett så stort ullgarnsnystan vara något
helt förmöget och inte nedsättande.
»Ja, kära frun», svarade hon i
barnsligt bjäbbande ton, »somliga blir så
vackra, att di blir högmodiga, och det är
bara för att inte bli det, som jag har
gjort mig så här ful. Men om frun vill,
skall det bli annorlunda i morgon, men
då kanske löjtnanterna kommer och tar
bort mig från frun, och blir jag alltför
vacker, kan di ta fel på oss.»
»Jo löjtnanterna, ja, hon finge väl nätt
nog borsta skorna åt deras drängs dräng!
Men där hör man, hvad hon tänker på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
