Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ibsens »Lille Eyolf». Af M. Prozor. Öfversättning för »Ord och bild» från förf:s franska manuskript - III - Ludvig XIV:s tidehvarf. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 76
hellen lindgren.
uppenbaras för oss genom instinkt, så är
det den företrädesvis instinktrika varelsen,
kvinnan, som skall gifva lefvande form åt
mannens tankealster. Så vill Ibsen
fördela uppgiften, härutinnan liknande alla
åt mystik lutande sinnen. Han ser lika
som dessa i föreningen mellan man och
kvinna symbolen för en syntes mellan ande
och materia, som, åtskilda, hvar för sig
alstra endast olycksöden.
1 »Lille Eyolf» beror denna syntes på
en ytterlig omdaning af kärleken, hvilken
vi i detta drama se genomlöpa hela sin
utvecklingsskala från sensualism till
altru-ism. Sista scenen i »Lille Eyolf» gör
detta verk till en storartad trosbekännelse,
ett »jag tror» på kärlekens och lifvets
makt, det är ett genialiskt svar på
»Kreuzer-sonaten», hvars författare ej fäst afseende
vid det band, som förenar kärlekens olika
uppenbarelseformer; han har ej insett att
källan till de olyckor, han brännmärkt, ej
ligger i känslans våldsamhet utan i hennes
otillräcklighet hos dem, som vålla eller
drabbas af dessa olyckor.
Tvärtom, om blott kärleken hos en
passionerad människa är nog stark för att
bestå alla prof, så skola vi till sist, från
huru låg ståndpunkt den än må hafva
utgått, få se den höja sig till sin högsta
blomstring, själfförnekelse, barmhärtighet.
Det är därför något heligt äfven i dess
lägsta uppenbarelseformer, och moralisten
får vara försiktig i att anfalla dem. Den
som rycker upp hjärtrötterna ur den jord,
där de skjutit ned, den jord, »hvars barn vi
äro», han upplyfter icke sitt hjärta, han
uttorkar det.
Är detta nu ett skäl att slunga ett
anatema mot det rena tänkandet?
Ingalunda. Om lifvet och lifvets passioner
sitta på botten af vår natur, är tänkandet
dess spets. Med fötterna på marken och
blicken mot höjden, så äro vi skapade, så
skola vi gå fram genom lifvet. Men för
att bära frukt måste tänkandet falla i
fruktbar jordmån. Annars blir det ofruktsamt
och förtorkadt, en källa till själfviskhet och
hat. De idéer, som Allmers förut
utvecklat för Rita, hafva befruktats hos henne,
utan att hon vetat därom. Och nu har
den stund kommit, då de bryta ut. Vid
åsynen af denna oväntade tilldragelse,
hvartill initiativet utgått från honom, men som
aldrig kunde bringas till fullkomning af
honom, den passionslöse idealisten,
upptändes Alfred ånyo af den »fortærende»
elden. Men denna eld är nu af annan
art, än den var i början. Det är lifselden
i sin högsta intensitet, som omfattar alla
lefvande varelser i en stor
kärleksgemenskap.
Denna upplösning har öfverraskat dem,
som vilja förstå Ibsen genom en
tankeansträngning, men har allt från
skådespelets början anats af dem, som dragas till
honom af en naturlig och hjärtlig
sympati. Detta faktum, som jag haft flere
tillfällen att konstatera, har ännu en gång
bevisat den ordinarie kritikens vanmakt
inför hvarje genius, hvars konstverk tillika
är ett själsverk. Det är icke deras verk,
det är dem själfva som vi älska eller icke
älska. Det är människan man spårar bakom
verket, det är honom man beundrar eller
anfaller. Och ibland gör man både det ena
och det andra. Men då är anfallet en
svaghet, ett offer åt vissa trångsinnade och för
konsten fullkomligt främmande hänsyn,
under det att beundran, när kritiken är
begåfvad, gör sig gällande i en omotståndlig
kraftyttring just i den riktning, mot hvilken
han ville reagera af ett eller annat skäl,
som ej kan intressera oss. Jag önskar
endast en sak, att för dem, om hvilka jag
nu talar, Ibsens verk måtte blifva den
»Rottejomfrue», som dödar deras lytta
kritik och gifver dem lyftning till den ädla
täflan, den produktiva kraft, som danar
sköna och starka mästerverk, sådana,
hvilkas upphofsmän ej tillhöra det ena eller
andra landet eller folket utan
mänskligheten, konsten, lifvet.
M. Prosor.
Ludvig X!V:s tidehvarf,
Granskning af en sats i den litterärhistoriska
trosläran af A. Hedin. Stockholm, tryckt hos Iduns
tryckeriaktiebolag.
Under ofvanstående titel har herr S.
A. Hedin utskickat en djärf och mycket
bestämd protestbok. Med en viss
domarmyndighet, som icke kläder hvarken
honom eller hans stil illa, går han
konungamakten som litteraturens s. k.
beskyddare in på lifvet, anser, att detta
mecenatskap och öfver hufvud allt
mecenatskap varit till skada för vitterheten, och att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
