Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ur ett skaldelif. Af Ernst Beckman. Med 15 bilder - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49<5
ERNST BECKMAN.
hans penna, att det verkligen gick för sig att
få hans arbeten tryckta. Men när så detta
skett, gällde hans oro kritiken: den kunde
ju anse det som sin plikt att alldeles
göra ned honom. Men hur det nu kom
sig, så var äfven kritiken, såsom han
plägade uttrycka det, »välvillig». »Ack så
vänligt de skrifva om mig», brukade han
då säga. »Måtte jag en gång kunna göra
något riktigt bra och så bli värd deras
uppmuntran. I alla fall är jag mycket
glad — för Bonniers skull.»
Han hade icke väl genomgått
skärselden, förr än han lade nya planer för
arbeten af olika slag. Han var såsom
de flesta skaldenaturer ytterligt mottaglig
för intryck. Knappt kunde han få en
packe med nya tidskrifter, mottaga bref
i ett ämne, som intresserade honom, eller
sammanträffa med personer, hvilkas
tankar rörde sig på samma område som
hans, utan att hans rika snille sattes i
rörelse af den till det yttre obetydligaste
anledning. Se här ett exempel: En dag
råkade han underen promenad längs
strandvägen i Djursholm att fråga mig något
om ett sammanträde i
arbetareskyddsko-mitén, som jag samma dag bevistat. Jag
uttryckte då min förvåning öfver den
tendens, som nu rådde på många håll, att
utsträcka i stället för att inskränka
barnarbetet och kom, om jag minns rätt, att
nämna Elisabeth Brownings namn. Detta
var allt. Han blef med ens allvarsam
och yttrade några på samma gång sorgsna
Ex libris.
och vreda ord. Men aldrig kunde väl
någon ana, att, såsom han sedan berättat mig,
i det ögonblicket hos honom uppsprang
första konturen af den vision, som snart
tog form i den af indignationens eld
glödande Nya Grottesången.
Lika lätt som hans fantasi sattes i
rörelse, lika stor ansträngning kostade det
honom att börja utarbetandet. Ofta gick
han i en förfärlig ångest och vånda och
kunde icke komma sig före. Då hände
det att hans hustru grep till en krigslist:
hon satte sig midt emot honom och skref
med en ifver, som om det gällt lifvet.
Ej sällan sade han då efter en stund:
»Nej, nu raspar lilla kamratens penna så
flitigt, så nu måste jag verkligen gripa
in.» Och när han blott en gång börjat,
var arbetet rastlöst, öfveransträngande,
dag och natt, ja, natten var hans bästa
arbetstid. Han liknade sig själf vid
spår-vagnshästarne: de ha svårt att sätta i
gång men sedan lika svårt att stanna.
Poesi nedskref han vanligen icke förr
än han hade skaldestycket så godt som
mognadt i sitt inre. Då vällde sångens
våg likt ett enda jämt flödande källsprång,
vers efter vers fästes på papperet,
ofta nästan utan ändringar. »Tomten»
diktade han en dag på en vinterpromenad
i Slottskogen vid Göteborg, stödjande
papperet på sin hustrus axel. Inledningen
till »Nero och ljungelden» författades i
en bondstuga under ett åskväder. På en sten
ute i vattnet vid Stenungsön skref han
»Klockorna» till ackompagnemanget af
vågskvalpet, som alltid inspirerade honom.
Aldrig var han lyckligare än när formen
för ett skaldestycke var funnen och
konstnären fick mejsla ut sina tankar i detta
af honom så högt älskade svenska språk,
åt hvilket han så i bunden som obunden
form, så till högtid som till hvardag visste
att gifva en underbar skönhet.
Frankrikes förra sändebud, mr Millet,
ville en dag samtala med honom. »Talar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
