Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Litteratur. Thomas Carlyle. Af Frigga Carlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
s 64
frigga carlberg.
fattareskap till en början bedömdes,
berättas, att då han ändtligen efter mycken möda
fått »Sartor Resartus», ett bland hans mest
berömda filosofiskt-sociala arbeten, intaget
i Frasers Magazine, stor oro uppkom i
prenumeranternas läger. Talrika klagomål
öfver »den besynnerlige författaren, hvars
nonsens de icke gitte läsa», ingingo till
utgifvaren. Endast en, en präst från Cork, skref,
att så länge något af denne skriftställare
förekom i tidskriften, vore han prenumerant
å densamma. Några år senare utkom i
bokform »Sartor Resartus» = Den omsydde
skräddaren, eller kanske ännu bättre Den
lappade lappskräddaren, såsom Y. Trove i
sitt intressanta arbete om Carlyle tolkar
den egendomliga titeln — dock utan
pe-kuniär vinst för författare eller förläggare.
Nu, omkring sextio år därefter, är den en
af Englands populäraste böcker.
Få författare hafva ägt mera öppen
blick för lifvets stora tragedi, hvars
konflikter Carlyle betraktar med innerlig
medkänsla för de lidande samt med djup, ohöljd
harm öfver allt det oerhörda elände, som
kunde undvikas eller förekommas.
Orsakerna till den lekamliga och
andliga nöd, som trots Englands industriela
uppblomstring tryckte den stora massan af
folket, fann han dels i det bristfälliga
undervisningsväsendet — »okunnighet föder
armod, armod föder råhet» —, dels i de
sociala, politiska och kyrkliga
missförhållanden, mot hvilka hans hela
författareverksamhet var ett oafbrutet härnadståg.
Innan vi närmare granska Carlyles
litterära arbeten, böra vi kanske nämna
några ord om de förhållanden, under hvilka
denna starkt utpräglade
författarepersonlighet uppväxte och utvecklades.
Thomas Carlyle såg för första gången
dagens ljus den 4 december 1795 i den
lilla byn Ecclefecchan i skotska grefskapet
Dumfriesshire. Föräldrarna, enkla, tarfliga
människor i små omständigheter, tillhörde
en gammal välkänd bondesläkt, bekant för
sin sammanhållning, »sina kraftiga ord och
kraftiga slag». Vid sidan af jordbruket
bedref den gamle Carlyle murareyrket. Och
en af sonens innerligaste böner är att så
kunna skrifva sina böcker, som fadern
byggde sina hus — i sanning och
gudsfruktan. I vackra, varma ord talar Carlyle
i »Reminiscenses» om barndomshemmet:
»Från tidigaste ålder har jag haft exemp-
let af en verklig man framför mig. Jag
känner en helig stolthet öfver min
bondefar och vill icke utbyta honom mot en
furste.» Om modern säger han: »Hon var
den bästa, ömmaste moder, som jag är
skyldig oändlig tacksamhet.» Sann
religiositet, vaken intelligens och en viss hu
mor i lynnet tyckas hafva varit utmärkande
drag hos henne. Brefväxlingen mellan
Carlyle och föräldrarna (mrs Carlyle lärde sig
skrifva på äldre dagar för att kunna
korrespondera med sonen) visar, att det band
af kärlek och sympati, som förenade dem,
aldrig slappades, utan snarare med åren
tillväxte i styrka.
Lifvet i barndomshemmet var dock icke
idel solsken. Familjen var stor —
Thomas var den äldste af nio syskon —, och
hårdt arbete och försakelse hörde till
dagens ordning. Hemmets puritanska
stränghet i förening med landskapets karga och
ödsliga hednatur voro synnerligen ägnade
att till grubbleri utveckla ett redan af
naturen inåtvändt sinne. Thomas’ lillgamla
anmärkningar ådrogo honom tidigt
omgif-ningens uppmärksamhet.
Det var dock under ifrig afrådan af
vänner och grannar som fadern sände
gossen till latinskolan i Annan. »Gif en son
uppfostran, och han växer upp till att
förakta sina okunniga föräldrar». — »Gud
ske lof, da har icke gjort det», tillade
fadern, då han senare i lifvet berättade sonen
härom.
I »Sartor Resartus», hvari författaren
låter läsaren under de genomskinliga
namnen se de verkliga, skildrar Carlyle sin
skoltid i mörka färger. »Vid första åsynen
af Hinterschlags (=Annans) gymnasium
började mina onda dagar. Väl minnes jag
den solljusa pingstmorgonen, då jag full af
förhoppningar vid min faders hand gjorde
mitt inträde i staden.» Dessa
förhoppningar kommo ömkligen till korta. Det
första som tilldrog sig hans uppmärksamhet,
näst kyrkans klockstapel och fängelset, var
en liten hund, som med en bleckkittel
bunden vid svansen i vansinnig ångest
rusade gatan framåt. »En passande symbol
för hvad som väntade mig själf i denna
ondskans afgrund», utbrister han.
Bland kamraterna tyckes Thomas hafva
redt sig illa. Icke af brist på mod, utan
snarare af »virtuous principles». Barnen
voro, säger han, till största delen råa och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
