Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Växtlifvet i folkets tro och diktning. Af Eva Wigström (Ave). Med 9 vignetter, tecknade för »Ord och bild» af Gunnar G:son Wennerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄXTLIFVET I ’ FOLKETS TRO OCH DIKTNING.
27
person samt nägot råbarkad på ytan, en
egenskap, som uttryckes i talesättet: »Rå,
som dragen upp ur ett alekärr», i fråga
om detta träds motbild bland människor.
Det är vemodigt att höra, hurusom
dock en så sund natur kan blifva gjord
till illasinnade makters redskap, när
giftet från kärren förlamar motståndskraften.
Medelst obegriplig läsning och skrifna
ord kan nämligen en al, när den växer
med sina rötter i vattnet, blifva den brud
eller brudgum, vid hvilken trollkarlar
och häxor viga en människa, som de
önska beröfva ett verkligt äktenskaps
lycksalighet. En dylik al igenkännes
därpå att den ej om hösten eller
vintern fäller sin bladskrud. Af kärrvuxen
al tillyxa bärgstrollen de människoliknande
block, hvilka de stundom lägga bredvid
hårdt sofvande äkta män, då de
bergtaga deras hustrur, och ned i alkärret
lockar skogsfrun de män, som låta dåra
sig af henne.
Granen är mycket svag för sitt vackra
yttre, men med det inre är det så där.
Björken är hennes medtäflarinna i
skönhet och får därför under vintern hålla
till godo med hvassa, stickande
okvädinsord för sin nakenhet. Björken tiger
och bidar våren; då kommer en dag, när
hon under sin fina slöja kan småleende
säga till granen: »Se, nu står du där i
din gamla beckiga skrud, men här står
jag likt en silfverprydd brud!» Och så
i öfversvallande lifskraft ropar den fagra
till människan: »Hugg min stam och
snid (skär) min topp, så växer jag
(skönare) opp!»
Aspen är en drömmare, som lefver i
sina minnen och skälfver ännu, så
bladen skallra, vid tanken på att lifvets och
naturens Herre fastades vid ett kors,
tim-radt af aspestammar.
Asken är tomte- och familjeträdet.
Står en gammal ask på den ärfda
gårdens tomt, kan det kosta lifvet på den
ägare, som med vanvördig hand fäller
fädernas heliga träd till marken. Sådant
har händt i våra dagar, då en man ville
skaffa sig bättre plats på sin gårdsplan
genom att fälla en urgammal ask, som
sträckte sina rötter vida omkring och
med sina grenar öfverskuggade hans
boningshus. De unga veta ej alltid hvad
de göra.
Buret af fåglar faller det eldröda
rönnbäret ned i den murknande veden i
något af skogens öfriga löfträd; bäret slår
rot, växer och när sig af sin döende
fostermor och blir flygrö?in. I hela vida
världen finnes ej verksammare medel
mot troll och trolldom än bitar af
flygrönn, skurna S:t Hansafton. Flygrönn,
vessleskinn och älfvanäfver äro kraftigare
trollrökelse än man kan få köpa på
apoteket. Det har många gånger visat sig,
att personer, som förmå förtrolla
jaktbössor, så de jäint skjuta bom, samt
verka på dragare, så att de plötsligt stanna
för vagn eller plog, ej kunna fä makt
med skjutvapen, som ha en bit flygrönn
i kolfven, eller med de dragare, som i
seldonen ha en splint af samma träslag.
Där skogen blifvit röjd och ej längre
är fattigmanströja, där sluter den
lum-miga flädern krans kring halmtäckt koja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
