Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Drottning Kristinas sista dagar. Af C. Bildt. Med 9 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DROTTNING KRISTINAS SISTA DAGAR.
21
på samma gång musklerna slappas och
lederna styfna. Men ve dem, som gå
ålderdomen till mötes utan samvetets
tröst, utan troende hopp, med bräckta
kroppskrafter och mattad viljekraft, men
ännu med oroligt brinnande eld i sinnen
och själ, utan älskande vördnad ikring
sig, i bitter maktlöshet och pinande
saknad af hvad som varit och ej mer kan
bli. De öfverlefva lätt sig själfva, som
lefvat blott för sig själfva. De kunna
ännu dö med mod, men åldras värdigt
är dem omöjligt. Alderdomen är dem
en bitter fiende, som blott tager och intet
gifver, döden är åtminstone en förlossare.
Kristina har själf sagt oss, huru hon såg
det stora problemet. Redan vid femtiofyra
år skref hon i sina »Lediga stunder»:
»Naturen har underkastat människan
två förfärliga extremiteter, ålderdomen
och döden. Alderdomen är mer
fruktansvärd än döden, Lyckliga de, som dö
utan att åldras. Alderdomen tröstar
människorna öfver döden.»
Hon vågade då ännu tillägga: »Man
är sjuk, gammal och fattig endast
genom sitt eget fel» och: »Det
finnes folk, som ej åldras, hvarken till själ
eller kropp» samt: »Alderdom, sjukdom
och fattigdom äro okunnighetens
arfs-lott. Alderdom och fattigdom äro
löjliga endast emedan de drabba
människan genom hennes eget fel». Hon hade
då ännu ej känt de första angreppen af
den sjukdom, som skulle föra henne till
grafven, och var just då midt uppe
i studiet af alkemi, magi och nekromanti,
jagande i sällskap med sina
lif-charla-taner efter de vises sten och receptet för
evig ungdom. På fullt allvar skref hon :
»Sanningen tvingar oss att tro, att det
funnits män, som vetat att undgå döden.»
Måhända föresväfvade henne tanken att
hon själf skulle hitta odödlighetsreceptet.
Hvarför icke? Hon var fullt öfvertygad
att hon lyckats göra guld.
Våren 1686 blef hon emellertid
allvarsamt sjuk, och det onda återkom
därefter ständigt, fast med tämligen långa
mellantider. Samtiden kallade det
ery-sipelas, emedan det åtföljdes af
svullnader och utslag på benen, men i själfva
verket synes sjukdomens egentliga säte
hafva varit magen och lefvern. Den var
i alla händelser svår nog för att
öfvertyga Kristina, att krämpor och ålderdom
ej kunna undvikas. Hon bekände sig
öfvervunnen och visste att göra det med
sin vanliga kvickhet. I september 1687
skref hon till m:lle de Scudéry:
»Jag har af naturen en stark ovilja
mot ålderdomen och vet ej, hur jag skall
kunna vänja mig vid den. Om man
gifvit mig valet mellan den och döden,
hade jag, tror jag, utan tvekan valt den
senare. Likvisst, eftersom man ej
rådfrågar oss, har jag vant mig att lefva
med nöje. Också oroar mig icke döden,
som närmar sig och aldrig förfelar sitt
ögonblick. Jag väntar den utan att
önska den och utan att frukta den.»
Det var icke något tomt skryt. Bland
Kristinas fel var icke feghet ett. Icke ett
ord, icke en rad, icke en handling under
den följande tiden, sedan tanken på
döden vunnit insteg hos henne, tyder på
den minsta fruktan. Tyvärr synas icke
heller några tecken af ökadt allvar och
värdighet i hennes lif. I öfver trettio
år, alltsedan sin tronafsägelse, hade
Kristina egentligen blott sysselsatt sig med
intriger och nöjen, ledd af infall och
nycker; så skulle det bli till slutet.
Främlingen, som på nyåret 1689 kom
till Rom, försummade ej gärna att låta
föreställa sig för la regina di Svezia,
om rang eller rekommendationer
berättigade honom därtill. Hon hörde till
stadens märkvärdigheter, och hennes hus
var dessutom ett af de få i Rom, där
man roade sig under Innocentius XI:s
regering. Denne påfve hade många för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
