Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Litteratur. Paul Verlaine. Af Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I30
ALGOT RUHE.
han tror — amen! Han är på det
lyckligaste befriad från den tänkandes ständigt
återvändande oro att vara besatt af
nyckfulla griller och från sirénfrestelsen att göra
sig nykter, om blott ett ögonblick, för att
njuta kallt, för att se klart i sina
stämningars virrvarr. Han känner alldeles icke
något till detta epidemiska behof af logik
och grunder, när hjärtat kommer i rörelse,
och han stötes icke, imponeras ännu
mindre af dristigheten i att binda sig för
lifvet, moraliskt bakrusig, vid en flicka, som
han sett en gång. När han tänker på henne,
falla rimmen lätt, och vackra ord hoppa
ned på hans pennspets, detta är honom tecken
nog, att hans känsla är äkta, och allt annat
ligger utanför hans synkrets. Parallelt med
denna kärlek, så stilla, öm och rättfram,
den är ingen invecklad, glupsk passion,
löper hans drifters strida ström. I denne
satyrs famn hvilar en vaken ängel.
När olyckan blir för tung att bära och
syndens minnen i ensamhetens skugga växa
upp i förskräcklig ymnighet, kryper denne
stackars man till korset. Där kämpar han
med Gud, som bjuder: du måste älska mig.
Hur skall jag våga? är hans rädda svar.
Nog är det sannt, att jag söker dig, men
älska dig! Se hur djupt nere jag är, du
hvars kärlek slår upp som flammor. I långt
famlande söker jag dig, kunde din^kugga
falla på min skam, men du äger ingen
skugga, du lugna källa, du stora ljus, som
bländar de ögon, dem blott en tung kyss
kan sluta. — Du måste älska! Jag är den
världskyss du anropar, du måste våga att
älska mig! Dessa ord äro mina högsta.
Jag, din allsmäktige Gud, kan väl vilja,
men ännu vill jag blott kunna vinna din
kärlek.
Ännu länge tvekar han i ödmjukhet,
medan Herren lockar och ger mod, tills
han ändtligen, öfverväldigad, ger sig hän.
»Ack Herre, hvad är detta? Glädjetårar
vidunderliga, flyta vid din röst,
som både gör mig ondt och ger mig tröst,
och både fröjd och smärta mig bedårar.
Jag ler och gråter, som till strid mig bådar
en gäll trampet, af hjältemod mitt bröst
sig fyller. Ögat, från sin blindhet löst,
i skaror änglar, blå och hvita, skådar.
Jag ser med bäfvan och extas din himmel,
ty din barmhärtighet jag ej förtjänar,
men tro på nåden åt min bön förlänar
apostlakraft. — Men ack — hvad känslovimmel!
Jag skälfver än, mitt bröst så ängsligt bär det
du gaf som hopp — —»
»Ja, arma själ, så är det!»
(Sagesse II: IV Sonnet VIII.)
Den andliga tröst, Verlaine söker,
finner han fullt färdig i den katolska kyrkans
dogmer. Han räddas i sin nöd af den
tro, som sedan barndomen legat gömd i
hans hjärta. Hvarken teosofien,
buddhismen eller någon af de små religioner, som
parisarne praktisera i skumrasket, förmå
ens att väcka hans nyfikenhet. Det han
behöfver är icke en lösning af världsgåtan,
icke den intelligensens bedöfning, som
filosonen ofta ger, det är helt enkelt
syndaförlåtelse och kärlek. När han tvekar att
strax gripa den starka hand, som räckes
honom till stöd, är det icke af tvifvel på
dess styrka, ännu mindre på dess existens,
utan i ödmjuk känsla af ovärdighet. Hans
kamp med Gud står inne i templet, där
är hans hem, det är för honom icke en
fästning, som skall eröfras, eller som han
icke vågar taga i besittning. Medan det
snarare är medvetandet om intellektuel
otillräcklighet än af moralisk ofullkomlighet
som drifver skaroraftröttahjärnorimystikens
famn, går Verlaine, utan intellektuela behof
men dignande under känslan af sin moraliska
svaghet,rakavägentillhögaltaret. Omedvetet
har väl ock hos honom verkat — så
finkänslig för den poetiska skönheten som han är
— religionens rikedom på stämningar, som
låta sig forma till vackra vers. Hans
oroliga kötts begär håller oafbrutet vaket ett
syndmedvetande, som blott döfvas i
till-gifvelsens ögonblick. Alltid beredd att
njuta eller lida, i ständig svängning mellan
fall och uppresning, håller han sig
främmande för tråkighet och suckande trötthet,
så många samtidas enda märklighet, en
svaghet, som aldrig trycker honom ned. —
Under antagandet att Verlaine är, som
dogmatiken säger, i nådens tillstånd, kan
den utsökta sinnlighet, som sprakar i vissa
delar af hans verk, blott förklaras genom
den katolska kyrkans egendomliga lara om
syndaförlåtelsen. Inom den protestantiska
dogmatikens ram är en så genomförd
dubbelhet icke möjlig.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
