Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Litteratur. Paul Verlaine. Af Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I30
ALGOT RUHE.
långt bort, och mitt bud: var klok.» —
»Ja, och blif du, kvinna, mitt vittne!» —
Andra afdelningen inledes af en hymn,
gammaltestamentligt stolt, till den Högste från
den uslaste. Där följer ock den rad
underbart välskrifna sonnetter, som skildra
kampen med Gud och hans kärleks seger
öfver den ödmjukes tvekan. — I tredje
afdelningen lefver det förflutna upp som
minnen sedda genom templets färgade rutor.
Tviflet kommer igen, när känslan af
ovärdighet åter vaknar, men tron segrar, och
viss i hoppet ändar den kämpande i en
drömmande syn på den natur, som gjuter
sol och regn på mark och vinberg, öfver
säd och rankor, hvaraf Gud skall skörda
sitt kött och blod för kalken och hostian.
Med »Sagesse» bilda »Amour» och
»Bonheur» en trilogi, hvari den andliga
sidan af Verlaines väsen får ett afrundadt
uttryck. Bland mycken oklarhet och
mycket, som först långsamt ljusnar, finner man
här och där i dessa verk religiösa
stämningar af samma väldiga styrka och i en
form lika klar och skarpslipad som de
bästa styckena i »Sagesse». — Som
exempel på den poesi, som utsprungit ur den
Verlaine, som låter köttet rasa, väljer jag
Par alle leme?it. Denna dunkla titel har
symbolisk betydelse; boken utkom mellan
»Amour» och »Bonheur», jämsides med
deras suckan och böner löpa dess perversa
och depraverade utbrott.
En lyriker för alla skulle man frestas
att kalla denne diktare, om någon en
lyriker för fåtalet. Hela lyran är hans: i
dikterna före fångenskapen en ton, som
icke kan stöta dem som tycka om, då
och då, ett stycke »gammal god poesi» —
i trilogien psykologisk lyrik, tillräckligt
karakteriserad — i »Parallèlement» den mest
förfinade sinnlighet. Verlaine är
tillfällighetsdiktare som Goethe var det — icke i
samma betydelse som Tegnér —, det är
hans lif, som afger motiven till hans
diktning, och af de olikartade och motsatta
krafter, som kämpa om väldet i hans fjäl,
förklaras mångfalden i hans verk. Enheten
eller, hvarför icke, enformigheten i denna
långa rad lyriska dikter förstås af hans
andes specialistbegränsning, af dess
öfvervägande känslighet och saknad af
intellektuela krafter, som kunde föra den ut ur
hans personlighets atmosfer.
Den vana Paul Verlaine som lyriker
utvecklat att skrifva kort och att på en
gång få den ram färdig, hvari sedan
detaljerna utarbetas, har visat sig
olycksbrin-gande vid hans försök till större prosaverk.
Sina noveller börjar han med en kraftig
ansats, en ifrig analys efter alla konstens
regler, och när han väl kommit i gång,
skyndar han sig i et.t brant fall att bli
färdig. Den båglinje hans inspiration
beskrifver är den lyriske poetens, brant och
kort, för en berättare ödesdiger och
halsbrytande. Det är därför icke i Loiiise
Leclercq och de två noveller, som följa,
man skall söka Verlaines karakter som
prosadiktare. Man måste gå till den samling
småstycken, som han utgifvit under en
ironisk, vilseledande titel: En enklings
memoarer. Han, som blir otålig, när för
mycket papper väntar hans penna, ger sig
fritt hän på små lösa blad. Han visar
där ett äkta godt humör, vågar ofta små
kvickheter, som dock i de flesta fall få
honom att skratta förr än läsaren, och
låter gång på gång sin ömma känslighet
skälfva i situationsskildringar af rörande
verklighet. — Jag kan icke motstå
frestelsen att anföra den beundran Verlaine offrar
Napoleon I. Han låter flyktigt sin penna
prata, icke om generalen, riksstyraren och
laggifvaren, utan till ära för människan,
»den lille mannen» med de tusen
projekten, epålettens bohéme, stamgästen i
revolutionsklubbarna, som ända till slutet
förblef en latent jakobin. Honom
hållet-han af och vördar — vore han icke den
Diogenes han är, kanske skulle han önska
sig heta Napoleon.
Lika litet som dessa stämningar kunna
^öra sin författare berättigad till större titel
än den af en poet, som skrifver prosa,
lika-litet kan den kritik han utgifvit skaffa
honom namn af kritiker. En så lockande
titel som Les poètes maudits — dubbelt
fantasiväckande, när man under den läser
namn som Mallarmé, Rimbaud, Villiers
de lIsle-Adam — döljer en samling
hymner, ja, sjungna till harpospel öfver sex
beundrade diktarbröder. Med rättvisa må
sägas, att den, som själf älskar ett eller
annat af de lofsjungnes namn, här finner
skönare form för sin hyllning än hos
hvilken analyserande kritiker som helst. I ett
kapitel, under anagrammet Pauvre Lèliany
ger Paul Verlaine något af sin egen upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
