Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Konst. Moderna finska konstnärer. Skulptörer. Af Jac. Ahrenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MODERNA FINSKA KONSTNÄRER.
I39
Han är nämligen, jämte Dampt, den
förnämste representanten för den moderna
konstindustrien, »ig:de århundradets
Benvenuto Cellini», som de två ofta sett sig
kallade, och detta med rätta, ty det är
verkligen något af renässans i deras verk och,
att döma efter hvad jag sett, mera i
Wallgrens än i Dampts konst. Den förre är
kraftigare, stundom t. o. m. kärf i sin
elegans, den senare — ehuru han arbetat
direkte i stål — St. Göran och draken —
mjuk, höflig, stundom nästan slät —• jag
påminner om den bild af en bedjande
ängel eller ett barn, som finnes i
konstföreningens galleri. Innan Wallgren nått den
position han nu innehar, har han gått
genom eld och vatten. En medelmåttig elev
i polytekniska institutet i Helsingfors, —
han skulle bli arkitekt — slog han i slutet
af 70-talet om för att blifva bildande
konstnär. Han modellerade för Carl Sjöstrand
och målade en kortare tid för den, som
skrifver dessa rader. Från denna tidigare
period minnes jag endast, att han visade
prof på ett lysande färgsinne. 1878 kom han
till Paris, där han blef elev vid »École des
beaux arts» under J.-P. Caveliers närmaste
ledning. Hans tidigare arbeten äro, oaktadt
de icke sakna en viss liffullhet, hårda och
styfva, mera liksom skurna i gips än
modellerade i lera. Ehuru de alla bära
en viss individuel prägel, är om dem dock
icke mycket att säga. Först vid 1885 års
utställning i Helsingfors väcker han på
allvar uppmärksamhet med ett—huru skola
vi kalla det?-— idealporträtt »Neckrosens.
Det för Wallgren karakteristiska, en viss
personlig, känslig, nästan vek uppfattning
och ett dekorativt och raskt manér i
utförandet, kommer här för första gången fullt
fram. Redan året därpå slår han ett
betydande slag med sin staty »Eko», en
sittande ynglingafigur, som lyssnar till
genljudet i skogen. Denna vackra staty, af
hvilken ett exemplar i marmor inköptes af
H. Standertskjöld, belönades å salongen med
en medalj. Ungefär samma ämne
behandlar han i statyn »Mariatta» (ur
kalevala-sån-gerna), lyssnande till den gyllne gökens
rop. Bägge dessa konstverk återgifva på
ett liffullt, realistiskt ehuru subtilt sätt den
ungdomliga kroppen, det ena ynglingens,
det andra jungfruns, i momentan hvila.
Bägge framställa ett inifrån i rörelse
satt subjektivt lif, som vill verka utåt på
mariatta. staty af wille wallgren.
sin omgifning. Denna rörelse och
uttrycken för densamma ha så att säga
plötsligt förstenats, just i det moment, cdå de
på det mest uttrycksfulla sätt återge hvad
som fästat konstnärens intresse. I nästa
ögonblick har ekot förklingat, den gyllne göken
har ropat ut och det tillspetsade och
ögonblickliga i hvilan är öfver. Hans främsta
arbete från denna tid är emellertid »Kristus
på korset», relief i marmor, hvilken
tillhör finska konstföreningen. Detta sistnämnda
är tills vidare Wallgrens främsta och mest
betydande inlägg i den finska konsten, ty det
är att märka, att tills dato intet af hans
nyaste verk sökt sig till hemlandet.
Inbegreppet af gudamänniskans lif,
försoningen, har här skurits i marmor på ett sätt,
som ännu länge torde komma att
tillfredsställa växlande smakriktningar. Hvad jag
särskildt beundrat är den säkra takt, med
hvilken Wallgren förstått att skilja mellan
känsla och känslosamhet, har förstått att
stanna vid den yttersta gränsen för hvad
det första ordet innebär. En linie till, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
