Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Capriminnen. Af Anshelm Schultzberg. Med 13 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194 ANSHELM SCHULTZBERG.
silhuett — ser du, där är liksom ett folk
i rörelse. Min inbillning ser så tydligt
en drottning i mantel och krona, och vid
hennes fötter undersåtar på knä, som
räcka fram skänker. Eller liknar det en
Jungfru Maria i tillbedjan. Eller har
någon däruti sett en munk — och däraf
fått klippans namn till »Scoglio lo
Mo-nacone». Hafvets dallring ger liksom
rörelse åt kusten, och fantasien skapar
lätt bilder, medan hafvets brus därnere
berättar.
Men när sydstormen störtar lös,
kommer med tung, däfven värme från
Afrikas öknar och kastar hafsstänk högt
upp i rymden, gör luften fuktig och
tröttande och ryter kring Capris branta
kuster, då är det maktspråk och
motstånd i härlig strid. Sin litenhet känner
man nogsamt då, m^n tystas ned,
fantasien jagas bort af undran och bäfvan.
Trefva dig utför branten här under Punta
Tragara en sådan dag ned till den
sargade strand, som du nu ser nästan i
fågelperspektiv. Håll dig afsides från
bränningarne, ty en och annan rusar
blindt och utan föregående varning långt
längre in än de andra. Kom ej ut för
någon sådan, då är du dödens. Undran
och osäkerhet skall du erfara ändå. Du
skall höra det klinga, brusa, sucka,
dundra, klaga i grunden under dina
fötter, du skall se hålor med hvirflande,
kokande vatten. Och genom underjordiska
håligheter prässas vattnet långt in under
kusten och rusar plötsligt upp i
sprutande pelare ur öppningar långt in på
land. Detta är ett uppror, som sätter
alla sinnen i lifvande fart. Och därute
stå Li Faraglioni högresta och i trots,
kringyrda af skumskyar.
Oväder af den sorten uppstå om
vårar och höstar. Mest i september, då
den långa torkan och lugnet i flera
månader härskat. Då är det de häftiga
ovädrens tid.
Jag glömmer aldrig en dag, när
himlen rundt om — värst i sydväst
— svartnade till en blyvägg. Andlös
tystnad. Hafvet bäfvande stilla. —- Så
börja svarta skyar hvirfla om i zenit, och
längre bort gå mörka hängande tappar
ned mot hafvet. Tapparne utdragas till
långa band, som snart mötas af en
pelare ur hafvet, och inom några ögonblick
äro sju, åtta cykloner med ilande
skydrag i färd öfver trakten. Öfver
napoli-golfven stryka ej mindre än fem. För
de fiskarebåtar, som äro ute, är
belägenheten pinsam. Vindstillan rundtom
förtager dem hvarje möjlighet att sträfva
undan de framrusande elementen. Allas
blickar följa deras förtviflade
ansträngningar att med rodd och saxningar af
seglen söka undkomma skydragens kurs.
Frän tak och terrasser hör man
deltagande stämmor ropa och bedja: »Santa
Maria, — mama mia — — —». Och
för hvar båt, som går klarad ur faran,
höjas utrop af lättnad. Ett par af
pelarne ha rusat upp mot Sorrentos
bergsträckor — ett par upplösas under
framfarten. En rusade för resten upp just
här vid Punta Tragara och slet loss stora
klippblock ur bergväggen bredvid lilla
trattorian däruppe.
Sådana uppror i naturen tänker man
sig ej lätt nu, då man inför
månskensglitter och en ljum vindstilla ser och hör
hafvets sakta dyning vagga allt i ro och
dröm.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
