Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Capriminnen. Af Anshelm Schultzberg. Med 13 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
ANSHELM SCHULTZBERG.
lägga sig på båtens botten med vaxduk
öfver sig och höra bränningarnes brus.
Man känner hur båten lyftes och sänkes
utefter bergväggen. Man hör grottan
utandas döfva suckar, då vattnet
därinne höjer sig; och när så samtidigt en
vågmassa stänger ingången, rusar luften
ut tvärsigenom vågen och sprutar skum
långt ut. Föraren försöker slinka in.
Man känner hvalfvet och förnimmer
grott-dunster — men — så varnas han af rop
från kamraterna, vågar ej och skjuter ut.
Och vid ett sådant tillfälle såg jag en
båt slukas af vågen, just då den var
i öppningen. I grottans lugn flöto de
nödställda på den stjälpta båten, tills en
ledig förare, som utan betänkande kastat
sig in med sin båt, hämtade ut dem.
Inkommen i grottan, njuter man af
en färgprakt i blått, skimrande blått,
som hvarken låter sig beskrifvas eller
har sin like. Men hvart föremål, som
rörer sig i det azurblå vattnet, är liksom
försilfradt. Hvar fisk, som glider
därnere, är som en silfverfisk. En yngling
erbjuder sig simma, och kommen i
vattnet blir hans kropp silverglänsande.
Vattenstänket är silfvergnistrande
droppar; allt i en tjusande blå skymning.
Båten glider sakta under det rymliga
hvalfvet. Och från hafvet därute kommer
en sakta, jämn rörelse liknande pulsslag
i detta öns hjärta.
Den blå dagern förklaras därigenom,
att några meter under hafsytan är en
stor öppning i bergväggen ut mot
hafvet, och endast därigenom inströmmar
dagern, hvilken, genom luftens, vattnets
och bottnens ömsesidiga reflexverkan,
får denna underbara färgmättnad.
Vi närma oss åter ingången, där
dagsljuset leker i rödaktiga blinkningar.
Båten glider ut, och bländande strömmar
dagsljuset oss till mötes. Färden går
vidare utmed kusten, där vi se villor och
lämningar af Tiberii badpalats spegla sig
i vattnets skiftningar.
Vår roddtur är slut, seglet hissas, och
för en västlig vindkåre, som krusar
Golfen och buktar seglet, föras vi i den
ljumma aftonen mot Napoli. Belyst af
kvällsolens rodnad sänder oss Capri sitt
»addio», medan i kölvattnet delfiner
plaska och tumla. Lugnt och stilla stiger
Vesuvios rök, för att sedan i länga
strimmor förtona inåt blånande bergskedjor.
Sakta gnolande på napolitanska visor
sitter båtföraren vid rodret — och af
fullaste hjärta instämmer jag i: »Addio,
care memorie del tempo, ah! che fuggi!»
GRANDA MARINA. TECKNING AF LOTTEN RÖNQVIST.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
