Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Konst. Intryck från Menzel-utställningen i Berlin. Af Axel Wallengren. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
axél wallengren.
Den gamle konstnären var dock icke
ensam om denna exposition. Äfven de
gamla pseudo-mästarne Achenbach och
Schrader hade kollektioner af sina verk
inrymda i akademiens skådesalar. Men
huru försvinnande betydelselösa, fattiga och
blodlösa togo sig inte deras taflor ut vid
sidan af Menzels! Deras »historiska»
målningar lukta komposition efter estetiska
traditioner på långt håll, deras landskap
se ut som teaterdekorationer och gamla
elevmålningar, deras människor ha
schablon-leenden och schablon-passioner — det
är snällt inlärdt och tekniskt talangfullt
måladt — men icke en svag fläkt af geni
susar en till mötes ur den kombination af
oljefärg och linneväf, som de stora
guld-ramarne omfatta.
Menzel förkväfde till den grad de båda
andra, att utställningen i allmänna språket
helt enkelt kallades »Menzel-utställningena,
ehuru programmet för expositionen var att
hylla alla tre konstnärerna. Det var
nästan vemodigt att se, huru litet publiken
brydde sig om de två olyckliga
medut-ställarne. Tomt framför deras taflor, på
sin höjd en flyktig blick och prick i
katalogen af någon pedantisk besökare af den
kategori, som anser det vara en
samvets-plikt att hafva »sett» allt, som katalogen
bjuder.
Men denna afgjorda förkärlek för
Menzel var också ett synnerligen glädjande
tecken på att »den stora» tyska publiken
har börjat tröttna på den antikiserande och
regelomgärdade konsten. Detta är
visserligen ingalunda för tidigt, ty i få länder
får man se så många uteslutande på den
köpstarka publikens dåliga »smak»
anlagda taflor, som just i Tyskland. Där
finnas ju också så oändligt många
konstnärer, att äfven den fattigaste snart sagdt
kan köpa sig en oljemålning — så låga äro
prisen i genomsnitt. Följden däraf har
blifvit, att en oljemålning för den borgerliga
uppfattningen öfvergått till att betraktas
som en nödvändig möbel; och liksom i
Sverige ingen borgerlig salong kan tänkas
utan en ficus i ett eller annat hörn, lika
litet tyckes i en Berlinsalong det
schematiskt sköna »Landskap från Tyrolen»
kunna undvaras — dessa eviga
Tyrolerlandskap, som komma en att gråta af
ledsnad.
Så mycket mera öfverraskande var det
att iakttaga, hur Menzels taflor verkade på
publiken. Det var intet tvifvel därom
—-där låg verklig glädje och konstnjutning i
ansiktet på den soignerade och gråsprängde
»Herr Kommerzienrath», som med
händerna på ryggen stod framför Menzels,
underbart vackra skisser till Goethes sång:
»Es war ein König in Thule». Och de
båda tarfligt klädda mamsellerna, som tidt
och ofta sågo på klockan — för att icke
försumma lektionerna i skolan? —- gåfvo
sig dock tid att vända tillbaka och unna
sig ännu ett par minuters nästan
andaktsfullt beskådande af »Fredrik den store på
resa». Det blef allt mer och mer tydligt
att den store mästaren var populär, i
egentlig mening, och att det folk, som
rörde sig kring hans bronsbyst i den största
salen, med förstående och kärleksfulla ögon
blickade upp till »den lille excellensens»
allvarliga, högpannade gnom-ansikte.
Man skulle knappt kunna tro att detta
nästan dystra anlete kunde draga sig till
ett skratt -—- och dock har jag sett honom
skratta som ett barn på en karnevalsfest,
som de unga konsteleverna gåfvo för några
år se’n. Det var åt en mycket enkel,
nästan tarflig mask som han skrattade, men
i det ögonblicket kom där så mycket —
om jag så får uttrycka mig — sparadt
solsken fram på detta vinteransikte, att
jag fick en förnimmelse af huru i grund
och botten naiv och oblaserad denna stora
konstnärssjäl är. Och häri ligger också
hans styrka; han ser allt med personligt
frisk och ogrumlad blick — den har hans
stora ensamhet skänkt honom. Och
därför blir också det, som han skapar, så
sundt och sannt och vackert, att äfven de
enkla sinnena förstå hans konst och känna,
att den mannen kan tala till deras
skönhetssinne så att de förstå det. Menzel
kommer alltid att blifva populär.
Hans nästan alla områden omfattande
konstnärlighet gör också, att han har ett
ord för litet hvar. Han talar till
militären och historikern och poeten och
arbetaren och flanören och småborgaren och
fursten —- från allas lifsintressen har han
hämtat intryck, dem han omsatt i färg.
Jag skulle vilja kalla honom en färgens
Goethe, om han blott vore fullt ut så
universel som Fausts skald. Så högt når han
dock icke i mitt tycke, det fattas Menzel
den dolda passion, som då och då bryter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
