Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ungdomserinringar om Björnstjerne Björnson. Af Lorentz Dietrichson. (Ur »Svundne tider».) Öfversättning för »Ord och bild»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2JO
LORENTZ DIETRICHSON.
dan i studentkretsarne börjat väcka en
viss uppmärksamhet, hvilken tog sig
uttryck i de orden: »Det är en ung man,
som skall blifva skald». Det var
Björnstjerne Björnson. Att man kunde
bestämma sig för att blifva skald, liksom
man bestämmer sig för att blifva jurist
eller skomakare, var något, som till den
grad förvånade mig, att jag sedan aldrig
släppte honom ur sikte. Och det hade
heller ej haft sig så lätt att tappa honom
ur sikte, det måste medgifvas.
Under de första åren träffade jag ej
ofta samman med honom. Han omgafs
redan tidigt af en krets beundrande
vänner, som i högstämda, dock ingalunda
för högstämda ordalag omtalade hans
diktarebegåfning och i synnerhet hans
dramatiska dikt »Valborg», som han
inlämnat till teatern men senare återtagit
såsom omogen. Blott en kort tid var
han med i Studentersamfundet, och de
få gånger jag träffade samman med
honom i privatlifvet bländade han mig med
sina idéers originalitet och sina många
öfverraskande åsikter, som jag dock icke
alltid kunde dela. Jag drog mig därför
tillbaka, ty jag ville ej bländas, där jag
önskade att se klart. Han hade ju en
förvånande förmåga att vinna sin omgifning,
en genialisk öfverlägsenhet, som kunde
vara oändligt älskvärd — när han så
ville.
Om man ock stod betydligt öfver
honom i vetande — och det gjorde
åtskilliga — fängslades man dock af hans
öfvermäktiga andliga elasticitet, af den
rikedom af känsla, som fanns hos honom,
och framför allt af den ärliga öppenhet,
som ej ens hans bittraste motståndare
kunnat frånkänna honom.
Jag betraktade honom som en stark
fjällfors om våren, som störtade ner utför
klipporna och stänkte uppfriskande
skumpärlor vida omkring. Det var härligt
att låta vattnet svalka sin panna, men
man måste hålla sig på afstånd, om man
icke ville blifva våt in på bara kroppen.
Därför räckte det länge, mycket länge,
innan jag kom honom närmare.
Ganska rolig är en liten episod, som
berättas från hans uppträdande i
Studentersamfundet, i det den visar, huru
Björnson, som alltid försvarat majoritetens
rätt, skulle taga det, om hans åsikt
någon gång råkade komma i minoritet.
Han hade tillsammans med ett par äldre
ledamöter blifvit invald i samfundets
teaterkomité och fick den vackra men något
omogna idén att vilja göra dessa
dilettant-prestationer till verkliga konstprestationer,
man hade ju sett åtminstone en
skådespelare af rang utgå från studentkretsen.
Han föreslog därför, att man skulle
uppföra en af Oehlenschlägers tragedier.
Hans två äldre, försiktigare ämbetsbröder
motsatte sig detta och röstade ikull
förslaget.
När teaterkomitén nästa gång skulle
sammanträda, infann sig Björnson icke,
men det låg på bordet en biljett från
honom af ungefär följande innehåll:
»Sedan man användt den brutala
majoritetens råa makt mot mitt förslag, anmäler
jag härmed mitt utträde ur
teaterkomitén ».
För resten kan det icke nekas, när
vi nu frän en senare tids ståndpunkt se
tillbaka på Björnsons ungdomstid, att
det goda Kristiania borde hafva kunnat
ställa sig något mera välvilligt gentemot
»Synnöves» och »Mellan drabbningarnes»
begåfvade skald, än det gjorde, och att
hans harmfulla uttryck »tigerstaden» icke
saknar sitt berättigande.
Mycket i vårt land och ej minst
politikern Björnson hade måhända gestaltat
sig annorlunda, om man något
välvilligare hade kommit skaldeji Björnson till
mötes.
Hvarför skulle t. ex. den lilla frågan,
huruvida han som teaterdirektör skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
