Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ett svenskt skaldöde. Skildradt af Gustaf af Geijerstam. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 o6 GUSTAF AF GEIJERSTAM.
socknarna se en ung man komma
dragande på en kälke i sällskap med en
afskyvärd lappkäring. Han kallades för
lapp-Svedberg. Det sades, att han var gift
med henne, och som alla lappar utan
renar lefde de af tiggeri. Det var
käringen som tiggde. Mannen följde henne
tyst, sluten och besynnerlig. Folket
begrep snart, att icke allt var, som det
skulle, och man antog därför, att han
var en städd: d. v. s. en, som genom
lapparnas hemliga konster blifvit
bunden vid dem för hela sitt lif, utan hopp
att undslippa, såvida ej kraftigare
trolldom kom på tvären mot den förra.
Hvad han trodde själf därom, visste
ingen. Fick han brännvin, söp han sig
full och grät då ofta och jämrade sig.
Han var en vilsen människa, det sågs.
Denne underlige man, som var
bunden af fjällfolks trolldom, som tog en ny
lappkvinna, när den gamla dog, som
kände sig hemma hos lapparna —
därför att dem hörde han till — som finner
en afkrok af världen med lax i älfven
och skytte i skogen, som därigenom
kommer i konflikt med samhället, ser sig
själf och sitt eget lif under bilden af en
spån, hvilken snurrar rundt i älfvens
sug-hvirfvel, och som slutligen springer som
en rädd usling i skogen, då han velat
taga en annans lif af hämd för sitt eget
— denne man ville Molin skildra. Och
han hade rätt att tycka, att hans
uppslag var ypperligt.
Han tillägger en parentes i det bref
till den omtalade vännen, däri han
skildrar dessa öden, som han en gång ville
forma till dikt. Brefvet är dateradt den
29 augusti 1895, och han säger i denna
parentes:
»Då du i fjor räddade mig i
Näsåker, hade jag gått där i förtviflan i 4
år. Icke så att jag jämrade mig, men
så att jag fått pröfva fattigdom så
ohygglig, att du icke kan det tro. Jag lärde
mig under dessa år att resignera, att
fatta, att ungdomens och kraftens år
gingo, och att jag aldrig skulle bli
konstnär. Jag var ung, obunden, kunde ett
och annat, och ändock satt jag där fast.
Du minns, då vi gingo därifrån den 26
september i regnet, att jag åter och åter
— i fattigmannens och den värnlöses
ängslan för slantarna — talade om, att
jag måste ha 50 kronor, då vi kommo
till Trondhjem på återresan. Jag kunde
icke tänka mig en omplantering. — Du
minns mitt obehagliga sysslande med, att
det gick mycket pengar för oss. Hade
du icke varit så förståndig och så
öfverseende och begripande, som du var, hade
vi skilts i ovänskap, och jag hade genom
nöd och elände åter kommit tillbaka till
Näsåker för att fortsätta fångenskapen.
Jag hade det bra med mat, da du fann
mig; — men det var, som du vet,
kreditmat.
»Under dessa år gingo mina tankar
besynnerligt. Jag längtade men kände
ingen kraft. Jag vet ju, att min bildning,
jämförd med lapp-Svedbergs, är mycket
fin och solid. Men då nu jag var
sådan -—»
Och han tillägger: »nu skall du bättre
förstå historien.» —
Hur djupt och bittert skall icke en
människa hafva känt sig själf som en
vingklippt fågel, för att de tankar, han
vill forma till dikt, i den grad skola
få ljudet af förtviflans kväfda
ångestrop. Det är det förgångnas hela tyngd
och elände, som ropar inom honom för
att få luft, och han kläder icke sagan
om sitt eget lifs störta smärta i
praktfull kostym eller glansen från förgångna
sagoperioder. Så osminkadt, hårdt och
lefvande har han känt sitt eget öde hota
ur djupet af sitt jag, att han ej finner
någon bättre bild för detta öde än den
fattige lapp-Svedberg, som föraktad och
sjunken lefvat ett förverkligadt drömlif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
