Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Hur S:ta Birgitta skref. Af C. Bildt. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4-IÖ
C. BILDT.
sin höjd tecknade vederbörande under
skriften ett legi (jag har läst) — utan
beseglades med bly- eller vax-sigill. i
tunga kapslar, hvilkas snören drogos
genom pergamentet. Till att uppbära
dessas tyngd kunde papper vara väl skört,
fast det ofta gjordes af förvånande
seghet och ibland till det yttre så likt
pergament, att mången forskare tagit miste.
Till böcker ville man naturligtvis
också hälst ha pergament, och om man
måste använda papper, lagade man
åtminstone gärna så, att man kunde lägga
ett pergaments-blad till skydd om hvarje
sammanviket pappersark. Denna
besparingsmetod har t. ex. användts i en
handskrift af Birgittas uppenbarelser från
1400-talet i klostret Grotta Fenata.
Annars äro samtliga äldre handskrifter däraf
på pergament.
Priset på pergament växlade ännu mer
än papperets, allt efter format och
kvalitet, och en jämförelse är svår att
uppställa. Man kan blott säga, att det i
allmänhet var minst tre gånger så dyrt.
Dessutom var det mycket besvärligare
att använda. Ville Birgitta skrifva på
pergament, kunde hon nog lätt få köpa
det. En bod, där böcker och
skrifma-terialier såldes och där äfven afskrifvare
anskaffades, fanns åtminstone strax efter
hennes död snedt emot hennes bostad
och hade antagligen funnits där långt
förut, ty affärs-traditionen i Rom har
alltid varit mycket seg. — En sådan bod
kallades en statio — däraf det engelska
stationery. ■—- Fick hon ej där hvad hon
behöfde, kunde hon gå till Petersplatsen,
där det fanns en annan. Men det
pergament man fick i boden var blott
undantagsvis färdigt till omedelbart bruk.
Skinnen — af kalf eller får — voro
beredda med kalk, spända och skurna till
vederbörliga format, men därefter måste
de omsorgsfullt jämnas och skrapas med
knif, isynnerhet på hårsidan, om denna
skulle begagnas, samt gnidas med
pimpsten. Dessa rätt mödosamma arbeten
föllo merendels på skrifvarens lott.
Dessutom skulle han igenklistra alla hål med
lappar och slutligen, om han var
ordentlig, med passare, blystift och lineal
uppmäta och liniera sidan.
Äfven papperet linierades ofta, men
därmed var naturligtvis mindre noga än
när man skref på det dyrbarare
pergamentet. Birgitta använde icke liniering,
men skref ändå ovanligt rakt och säkert
med sin präktiga fasta stil.*
Under medeltiden hade pennorna af
gås, häger och svan nästan fullständigt
utträngt det klassiska skrifröret af vass.
Dock brukades dessa ännu under
Birgittas tid stundom i Italien. Dessutom hade
skrifvaren för sina vaxtaflor ett stift af
trä, elfenben, stål eller silfver, hvilket ej
sällan var en konstrikt sirad klenod.
Bläck fick man vanligen göra själf.
Det bereddes mest af galläpplen, vitriol
och. gummi, ofta med tillsats af vin eller
ättika, men recepten växlade i det
oändliga. Var besväret stort, så var också
kvaliteten utmärkt. Jämför man en
Bir-gitta-handskrift med ett bref från Karl
Johans tid, skall bläcket i den förra
sällan synas blekare — snarare tvärtom. —
Det förvarades i gethorn, som man
brukade sticka i en väggfast ring bredvid
skrifvarens bänk. På Birgittas tid hade
därjämte flyttbara bläckhorn af metall
kommit i bruk.
Bilden å sid. 414 föreställer Birgitta
vid skrifbordet. Sittande i svart dräkt
med violett foder, med svart och hvitt
hufvuddok samt en gyllene gloria,
mottager hon diktamen från Frälsaren, som
synes i en röd sky. Med högra handen
för hon pennan, i den venstra håller hon
knifven, ett af skrifvarens nödvändigaste
* Jfr det prof som meddelats i Ord o. bild
1892, h. i, sid. 17.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
