Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Litteratur. Edmond de Goncourt. Af Oscar Levertin. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EDMOND DE GONCOURT.
4I9
vivörprofil i brons som midtstycke i
balkongens smidverk — ty jag visste
knappast något hem, ej ens mina anförvandter,
hvilkets historia jag så noga kände. Tack
vare hans egna verk -— hans vidlyftiga
beskrifning af sin bostad i de två banden
af »Maison d’un Artiste» och den långa
följden af memoarerna — visste jag stort och
smått om detta hus, hur och när lifvets stora
makter, lyckan, kärleken och döden,
gästat dess rum och spridt blomdoft eller gift
under dess tak, likaväl som de minsta
bagatellerna i dess dagskrönika, när hvar
teckning kommit på sin spik och hvar tafla
på sin hylla. Också var det blott med
själfbehärskning som jag lyckades
undertrycka ett småleende, när dörren öppnades
af den gamla Pelagie, Edmond de
Goncourts ryktbara hushållerska, som fått en
allt större primadonnaroll i hans
lifsan-teckningar, ju mer hemmets herre åldrats.
Hemmets rum och salar voro ett litet
museum, strålande af hvad Japans konst ägt
glädtigast och’ Frankrikes mest eleganta
artistperiod elegantast som fantasi och
linjespel, och in i biblioteksrummet under
Baudouins mästerstycke, l’Epouse indiscrète
— denna som innehåll så tunna och
banala anekdot om en äkta man, kurtiserande
tjänsteflickan, medan frun förtrytsamt
spionerar bakom en barrikad af madrasser,
men rymmande i sig allt hvad fransk konst
äger af nervös sinnlighet, tändande lif och
artistisk fulländning — fann jag mästaren i
samlarens klassiska ställning med
gravyrportföljen halföppnad i sin hand. Af de många
själfulla afbildningar jag sett af honom —
af Raffaëlli, Bracquemond, Carrière och,
om jag ej missminner mig, de Nittis —
liknade han mest Carrières nya litografi, som
förträffligt återgifver det på en gång af
intellektuel trötthet och tärdhet och dock af
en viss martialisk riddarglans präglade
hufvudet. Med skäl har han af någon
krönikör liknats vid en poetisk kavaljer från
frondens dagar; det låg något af
förfinad Aramis, af litterär musketör och
stridsman öfver det högburna ansiktet med de
hvita lockarne, den raka, säkra näsan och
det militäriska pipskägget. Men lidande
och gammal verkade han. Blicken hade
mer ansträngd än verklig skärpa —
eller påminte snarare om ett skarpt och
välslipadt vapen, som dess herre ej längre
orkade föra, men hela hans lifs oböjliga
och obefläckade nobless, som ej känt hvad
kompromiss och intriger velat säga, bar
alltjämt hans adliga, vackra figur. Den
solglans, som föll öfver hans ansikte blott
vid en så fattig och likgiltig hyllning,
som den en okänd besökare på förlägen
franska vid afskedet kunde bjuda, talade
med nästan barnslig rättframhet om den
allvarliga tillit han fäste vid sin egen lifs
-gärnings betydelse.
Edmond de Goncourts vedersakare —
och de voro legio, i synnerhet tack vare
hans memoarers anfall och indiskretioner —
brukade försåtligt antyda, att det
egentligen var den aflidne brodern som hade
den poetiska talangen. Om så vore, om
Edmond de Goncourts anpart egentligen
låge i den historiska delen af brödernas
litterära kvarlåtenskap, skulle säkerligen
hans typs egendomlighet blifva ej
obetydligt förringad, men frågan blir dock alltid,
om ej just på detta håll hittas det
yppersta de båda bröderna åstadkommit.
Det kan ej vara tal om att här göra
någon genomförd analys af deras långa
rad romaner, i så många hänseenden
geniala och intressanta. Men en sak slår
mig nu, när jag på nytt genomläser ett par
af dem, för hvilka jag hyst en nästan
obegränsad beundran — Germinie Lacerteux
och Renèe Mauperin, och det är, att dessa
böcker med all sin snillrika originalitet
som uppslag (Germinie Lacerteux rymmer
ju en stor del af L’Assommoir) och all
sin blixtrande virtuositet som stil dock
icke rycka en med, icke bemäktiga sig ens
nerver som många andra saker t. ex. af
Balzac eller George Sand, underlägsna
kanske både som tanke och framställning. Den
djupaste grunden härtill tror jag vara
detsamma, som ej sällan verkar som köld hos
Flaubert och löjlighet hos Zola, ehuru hos
dem båda hållet i motvikt af bredare, mer
patetiska och lidelsefulla temperament,
nämligen »vetenskapligheten», hvad man skulle
kunna kalla den realistiska romanens
»af-handlingsmässighet».
Barn af samma tidsålder, döpta med
samma hopp, hafva de stora realistiska
ba-nerförarnes verk som släkttycke en egen
lillgammal och brådmogen öfverlägsenhet
mot hvarje form af romantik och
drömmeri och en fanatisk, svärmisk tro på det
positiva. Draget — verklighetsmannens
förakt för den blå blomman och spindel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
