- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femte årgången. 1896 /
20

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 3, Mars - Teater. Stockholms teatrar. Af E. G.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

2 6

dagboken.

allt en opraktisk drömmare. Han vill vara
verksam och kan ej annat, han fasthåller tron
på att han drömmer blott för att kunna vakna
utan ånger och grämelse, om han skall vakna.
Men de rika poetiska skönheterna i denna
roll komma ej af sig själfva hos en blott
praktisk och kraftfull natur; jag tror, att
figuren skulle vinna på ett något starkare drag
af ungdomligt svärmeri, som ingalunda
behöfver blifva något blekhetskrankt Hamletsdrag.

Alla de medverkande ådagalade ännu en
gång klarligen, att våra skådespelare ej känna
fast mark under fötterna i det stora
skådespelet på vers och i kostym. Fru Fahlman
var, som ju var att vänta, den minst
bortkomna, hon hade stundtals den rätta farten
men var stundtals mattare. När författaren
släpper på med patos och stora ord, måste
skådespelaren följa med. Det är en högst
aktningsvärd rutin herr Engelbrecht lägger
i dagen genom att efter ett par dagars
studium gifva en så pass god och säker bild af
Clotaldo, och herr Örtengrens kung Sancho
var i vissa afseenden vid sidan af Sigismund
den mot styckets anda stiltrognaste figuren.
Herr Nyblom mäktar ännu ej på långt när
lösa en sådan uppgift som Clarins mycket
svåra och utmärkt tacksamma roll, han hade
flere goda moment, men han spelar på allt för
få strängar af det instrument, som här skall
trakteras, och då endast på de höga
diskant-strängarne med korta, sköra, tunna ljud —
de djupa, surrande, varma bastonerna saknas.

När Jules Lemaitres komedi »L’åge
diffi-cile» just hade kommit upp på Gymnase-teatern
i Paris, meddelades i denna tidskrift några
omdömen om stycket i andra hand. Det
innehölle skabrösa situationer och grofva uttryck,
hvilka ej motvägdes af det glädtiga humör,
som hos och inför fransmännen försonar så
mycket, för att icke säga allt, i den vägen.
Styckets uppförande å Vasateatern tycktes
mig besanna detta så till vida, som det ej
hade någon enhetlig lustspelskarakter. Vaneuse
är — och måste vara — en afgjord
lust-spelsfigur. Fru Jeanne måste spelas på rena
rama allvaret, som nu fru Eliason gjorde det
enkelt och vackert, utan högt patos men
med sann och verklig känsla. Mot hennes
framställning bryter sig då herr de Wahls af
Pierre Martigny allt för starkt, och jag är böjd
för att tro, att förf. här delar ansvaret med
skådespelaren; för att med bestämdhet afgöra,
huru galet eller rätt det kan vara att gifva rollen

denna frivola och flabbiga ton, fordras ett
djupare studium än jag vid ett par föreställningar
kunnat ägna däråt. Kanske ligger felet till
en del hos vår nordiska publik och hos mig
som tillhörande densamma. Ännu så länge
tycka vi, att ett trohetsbrott mot en söt och
älskvärd hustru, hvilken man tror sig älska
och af hvilken man vet sig vara älskad, ändå
är »något att bråka om». »Yoyo» är en
figur som, när både förf. och fröken
Borgström vilja det, vi måste och äfven kunna
taga på god tro, äfven om vi aldrig sett
något liknande. Det är en liten djäfvul i
hvitt, en liten förtjusande satan på bicycle,
som hvarken har eller låtsas hafva några
begrepp om rätt och orätt, det är den gamla
utnötta franska ingénue-typen, sedd i en konvex,
vanställande spegel, samma milda behag och
skenbart omedvetna yttre men med erfarenhet
och beräkning om allt hvad vårt moderna
samhälle har depraveradt. Kommer så
slutligen den figur, som skall uppbära hela stycket,
herr Chambray. Han är möjlig, naturlig och
lefvande, för hans något deklamerande
utgjutelser skull har figuren kommit till, och med
en öfverlägsen tolkning af den rollen skulle
man kanske glömma de andra rollernas
skiftande dagrar och halt. Herr Byström hade,
riktigt nog, tänkt sig, att den rollen skulle
passa Gustaf Fredrikson utmärkt, och spelade
därför Gustaf Fredriksons »Parisare» och
gjorde detta riktigt bra, men det var ej
omedelbart uppfattadt och själfständigt
återgifvet, kunde därför ej verka med den pondus,
som här varit af nöden.

Jag vet ej, huruvida det skulle låta sig
göra att i framställningen samarbeta dessa till
ton och färg så skilda figurer; det skulle väl
i så fall vara en fin ironi öfver det hela, som
skulle gifva den gemensamma synpunkten.
Hos oss fanns denna ironi hos ett par af
rollinnehafvarne, nämligen hos herrar de Wahl
och Hagman, allt för skarp och tydlig, för
att den skulle kunna i liknande grad göra
sig gällande hos de andra. Detta hindrar ej,
att båda voro roliga, och det var endast rollens
karakter af belysande biperson, hvilken ej
ingriper i styckets allvarliga handling, som
gjorde herr Hagmans lustspelsfigur antagligare
än herr de Wahls. Herr Hagman hade äfven
åtskilliga lyckligt funna lustspelsartade
karakteristika för figuren, små smackningar och
läpprörelser, som voro »nya för dagen». M:me
Mériels för styckets verkan så viktiga roll,
för hvilken Gymnaseteatern i Paris förskaffade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Feb 3 03:28:59 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1896/0664.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free