Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 4, April - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKEN.
7 i
var uteslutande egnad åt framförandet af svensk
musik, en lycklig idé, som dock kunde
förverkligats bättre, då programmet nu var föga
representativt. Våra äldre komponister
företräddes endast af Norman, hvilkens »Resebilder»
emellertid höra till det mattaste, han frambragt,
och Söderman, af hvilkens »fantasier å la
Almqvist» 3 stycken utfördes af herr Bäck.
Dessa egendomliga fantasistycken voro
egentligen ironiskt menade och ämnade att
parodiera den geniale Törnros-skaldens
besynnerliga musikaliska hugskott, men som musiken
har svårt att finna dubbeltydiga uttryck, så
har Söderman här åstadkommit idel äkta
stämningsstycken, och detta äfven i så
impressionistiskt djärfva skizzer som »Trastens död»,
»Jungfrun och bergtrollet» och »Kärlekskval».
Sjögren. representerades af ett urval sånger
och af ett par stycken ur den målande
pianosamlingen »På vandring». Ett vackert verk
var vidare »Suite» (opus 3) af den eminent
begåfvade Jakob Hägg, en äkta
konstnärsnatur, hvars krafter brötos i förtid af svår
sjukdom, en komposition, som spelades
förträffligt af herr Stenhammar, som äfven
framförde en ny tills vidare något skissartad sonat
(Ass-dur) af egen- komposition. Herr Bäck
spelade dessutom sina egna af musikaliska
konstföreningen prisbelönade variationer.
Egna kompositioner framfördes äfven af
herr Älfven, som gaf en soaré i
Vetenskapsakademien, hvarvid han särskildt i en
violinsonat framstod som lofvande tonsättare med
mindre vanlig begåfning och goda studier samt
i kompositioner af Corelli och Saint-Saëns
äfven gjorde sig bemärkt som talangfull
exeku-tör å sitt instrument. För öfrigt är att nämna
den begåfvade unga pianisten Astri Andersens
konsert, hvarvid hon bl. a. biträddes af herr
Danckwardt, som med elegant sjungna franska
sånger reparerade sitt nederlag som Romeo,
och en fröken Bidenkap, som lät höra en
mindre vanlig, i höjden särdeles klangfull, ehuru
otillräckligt utbildad’ stämma och ett
ungdomligt tändande föredrag. Att hon dock icke
gjorde lycka, berodde kanske på, att hon hade
oturen att — icke vara italienska.
Konsert-gifvarinnans egen lofvande förmåga framstod
bäst i Brahms’ Walzer, opus 39, hvaremot hon
icke var vuxen Beethovens Kreutzersonat, där
däremot violinstämman med gedigen talang
spelades af herr Zetterqvist, hvilkens föredrag just
äger, hvad som fattas de flestas, nämligen stil.
Vidare den ganska skicklige organisten G.
P:son Häggs matiné i Klara kyrka, hvarvid
herr Aulin med den ädlaste ton spelade largo
af Händel, den eleganta pianisten fröken
Carlheim-Gyllenskölds soaré i
Vetenskapsakademien samt den med en duktig mezzosopran
— eller kanske snarare alt-stämma —
begåfvade sångerskan fröken Torpadies konsert.
Raden af konsertgifvare under april
öppnades af den finska sångerskan Alma Fohström,
som gaf en föga talrikt besökt konsert i
Musikaliska Akademien, hvarvid hennes
intagande apparition, eleganta uppträdande och
pikanta föredrag gjorde ett särdeles behagligt
intryck, och skulle verkat än mer anslående,
om icke »divan» hade sjungit så betänkligt orent.
Af de sedvanliga påskkonserterna var
långfredagskonserten i Östermalms kyrka som alltid
till trängsel besökt af ett auditorium, som
med andakt lyssnade till de välkända tonerna
af Haydns alltjämt lika ungdomsfriska
oratorium Skapelsen, som gafs med sedvanlig
pietet. Hr Rundbergs påskdagsmatiné hade äfven
lockat mycket folk, som mycket välvilligt
lyssnade till de i värde ganska olika
prestationerna.
För öfrigt har jag att anteckna, att
under april icke mindre än två
symfonikonserter gått af stapeln, och att hr Nordqvist,
som förmodligen erinrade sig den gamla
satsen »bättre sent än aldrig», vid bägge dessa
framfört nyheter af intresse. Så upptog
programmet för den fjärde symfonikonserten
utom Beethovens för alla musikvänner
välbekanta första symfoni, den franska
komponisten Lalos rutineradt skrifna orkester-suite
»Namouna», egentligen balettmusik, hvaraf en
pikant orientalisk serenad var den hörvärdaste
satsen, samt den framstående norske
tonsättaren Sindings mycket omtalade symfoni i
d-moll, som äfven här hade rätt mycken
framgång — åtminstone hos kritiken, hvaremot
publiken icke utan skäl förhöll sig något
reserverad.
Man kan nämligen med allt erkännande
åt kraften och allvaret i Sindings åt det stora
riktade skaplynne samt åt den oböjliga energi,
hvarmed han förstår att hålla sig fjärran från
det konventionelas af den stora mängden af
»imitatorum pecus» med förkärlek trampade
stigar, dock icke värja sig för den tanken,
att hans uppfinning saknar friskhet och
omedelbarhet och hela hans talang det jämnmått
och det skönhetssinne, utan hvilket
harmoniska konstverk svårligen kunna frambringas.
Mest behärskadt skrifna voro det första
allegrot och scherzot, den sistnämnda satsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
