Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 10, Okt. - Gustaf af Geijerstam: Kampen om kärlek - 1. Af Hj. S. - 2. Af A. R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
DAGBOKEN
och som ett slag, hvilket drabbar mig på en
gång i hjärna och hjärta, känner jag denna
upptäckt genomströmma hela min varelse och
förvandla allt det, som jag en gång trott mig
se ordnadt och klart, till det vildaste kaos.
Vilse har jag gått. Jag har irrat som i
cirkel i mina egna spår, finner mig icke till
rätta, står endast stilla och ser mig omkring
i lifvets skogsdunkel, undrande hur det kan
vara, att jag icke sett allt detta förr.»
Det är två människor, man och hustru,
som ha älskat hvarandra innerligt och varmt,
som ha barn och ett hem, ett lyckligt hem
från början. Men det blir så småningom
annorlunda. »Det var jakten i det lif vi
lefde som första gången vållade liksom en
förstämning mellan oss båda. Jag kan ännu
minnas, hur vi, om vi händelsevis en afton
sutto ensamma hemma, kunde känna oss
oroliga, som om vi saknat något eller önskat,
att något skulle inträffa... Vi voro liksom
brydda öfver denna ovana tëte-à-tëte.–-
Vi liksom glömde förmågan att lefva med
hvarandra och med våra barn.» Uttröttade
af detta lif, göra de gemensamt en kraftig
viljeansträngning, rycka sig loss från staden
och tillbringa en kort tid i lycka och ro. Då
dör deras äldsta gosse. Den sorg, modern
känner, förbittras af samvetskval. »Han dog»,
säger hon, »därför att jag aldrig hann bli en
mor för honom. Han hade lefvat i åtta år,
och det är först nu han börjat se, att jag
tänkte på honom. Det var icke jag som
lekte med honom, icke jag som uppfostrade
honom, icke jag som gifvit honom
någonting . . . Jag ville just nu börja att få vara
för honom allt hvad andra mödrar äro för
sina barn. Men jag hann icke. När han
dog, var det straffet, som ändtligen nådde
mig. Straffet!» Och från och med nu är
deras lycka splittrad: hustrun rufvar öfver
sin sorg och är icke längre en hustru för
sin man. Mannen sörjer, också han; men
en man och en kvinna sörja pa olika sätt.
Han söker i en älskarinnas armar den
förströelse han icke kan undvara, och i ett slags
förtviflan börjar han nu med henne på nytt
det lif, från hvilket han nyss hade slitit sig
lös. Man frågar sig med undran, hur detta
skall sluta; men författaren löser problemet
med klar och säker konst. Då hustrun, som
ännu älskar sin man, ser hvarthän det hela
är på väg att bära, vaknar hon ur sin
be-döfning och vinner honom på nytt. — »Aldrig
skall jag glömma, att min hustru icke haJe
ett ord af förebråelse att säga mig. Aldrig
skall jag heller glömma det uttryck af
förstenad sorg, som präglade hennes ansikte,
när hon tryckte min hand och lutade sitt
hufvud mot mitt. ’Vi ha gått vilse’, sade hon
enkelt.»
Författaren har samlat mycket af sin
varmaste känsla och sitt bästa konstnärsskap i
denna vemodiga historia om två människor,
som tappa bort hvarandra i den meningslösa
hvirfveln af ett upprördt och förvirradt lif,
och som i sista stunden, då allt är nära att
brista under deras fötter, finna hvarandra
åter, sina gamla jag och sin gamla kärlek.
Af de båda öfriga novellerna, »Gamla
bref» och »Fru Gerdas hemlighet»,
intresserar helt säkert den sistnämda mest. Hvad
»Gamla bref» beträffar, är den på ett ställe
icke så alldeles fri från det slags mystik, som
står mystifikation rätt nära, en anmärkning
som emellertid icke på något sätt drabbar
det centrala i novellen; det ligger nämligen
på helt annat håll. Denna berättelse synes
för öfrigt vara den, som har fått mest på
sin lott af stämningssfären från »Medusas
hufvud.»
Geijerstam har här åter skrifvit en bok
af hög valör, en kraftig och vacker bok med
bärkraft att länge hålla sig ofvan vatten i
den litterära flodtid, som nu är inne.
Hj. S.
2.
Den stackars släkt, som så ömkligt
lockades ut på steniga afvägar den gången ni
vet, när »frihetens facklor tändes och
renlärighetens bojor brötos», hvad hon har
varit länge om att lära det den nästa strax
förstod — af de äldres blodiga nederlag —
att lifvet är smutsigt och konsten högeligen
ädel. Hvilken härlig tur för en af 8o-talets
debutanter att kunna glömma sina plikter mot
tiden, samhället och alla de stora frågorna.
När detta lyckas honom, kan han rent af
hoppas blifva odödlig i litteraturens historia
ett helt århundrade eller mera. Medan
minnesgod trohet mot sjuttiotalets ungdomsideal
skulle ha dräpt hans namn, som om det
tillhört en eländig journalist.
På grund af en tillfälligheternas underliga nyck
har den hand, som skrifver detta, icke
öppnat en bok af hr Gustaf af Geijerstam, sedan
hon för nio år sedan, med ungdomlig
otålighet skar upp ett färskt exemplar af Pastor
Hallin. Sedan har denna bok med sin half-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
