Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 11, Nov. - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 4
DAGBOKEN.
ran, där beröra oss dessa löst skisserade
nationela stämningsmålningar, såsom Grieg älskar
att anbringa dem, icke väl. Grieg utvecklar
icke sina motiv, hans satser äga därför
oftast icke det rätta organiska sammanhanget,
utan ett sådant är ett kammarmusikverk
icke den lefvande organism, den bör vara,
och trots alla sköna enskildheter är också
Griegs kvartett ett i viss mån förfeladt verk,
ett intressant experiment, men knappast mer.
I Griegs senare verk, särskildt i de sista
pianostyckena, har han ytterligare tillspetsat
sitt nationela manér och detta i en grad att
han nästan lämnat skönhetsgränsens råmärken
bakom sig. Här är blott bizarreri; ett
liknande är förhållandet med en del af de sista
sångerna, såsom den vid sista konserten sjungna
»Ved Rondarne» visade. Bland de af Griegs
kompositioner, som nu utfördes, äro den
genialiska pianokonserten, den nobla och stilfulla
Holberg-suiten, den så originela
Peer-Gynt-suiten samt den friska ouvertyren »J höst»,
ursprungligen pianofantasi, att nämna bland
hans förnämsta arbeten. Äfven den populära
och glansfulla »Landkjending» är att
framhålla. Af Griegs sånger, kanske den genre
där han nått högst, utfördes ett urval,
hvaribland kunna nämnas »Prinsessen», »Dagen
er oppe», »Fra Monte Pincio», »Solvejgs
Vuggesang» (begge dessa med orkester) bland
de tidigare samt »Til Norge», »Ro, ro, brille»,
m. fl. bland de senare. Samtliga dessa sjöngos
med känsla och behag af fru Möller, hvars
röst kunde vara rikare, men hvars artistiska
temperament och musikaliska begåfning jämte
en aktningsvärd sångkonst sätta henne i stånd
att triumfera öfver de svårigheter, som själfva
röstorganets ringa bärkraft och bredd bereda
henne. Anmärkningsvärd var för öfrigt den
charme, hon här som oftast lyckades få öfver
timbren i sin stämma. Grieg satt själf vid
pianot och ackompagnerade som en mästare.
Äfven hans sätt att leda orkestern var
högst intressant, särskildt lade man märke till
hans klara och rytmiskt distinkta sätt att
frasera. Här förekom ingen sentimental
dragning på tempot, såsom man annars så ofta
får höra, utan hvarje temponyans angafs med
största bestämdhet. Äses död spelades med
den finaste nyansering och med samma klara
och mejslade föredrag som en klassisk
can-tilena. Hofkapellet, som för tillfället var
förstärkt, höljde sig vid dessa konserter med
ära och visade sig särskildt mäktigt af så fina
dynamiska skiftningar, att man här knappast i
mannaminne hört något i denna väg så
utmèjs-ladt. Det visade sig alltså, att vårt hofkapell, när
det vill, kan spela förträffligt. Man bör därför
icke undra på, om man hädanefter skyller
skulden för vår operaorkesters bristande
precision och finess i spelsättet på kapellmästarne.
Biträdande voro för öfrigt en norsk, i mitt
tycke medelmåttig pianist, hr Knutsen, hrr
Lundqvist och Forssell samt en manskör på
150 man, bestående af amatörer.
För öfrigt ha vi fått höra icke mindre
än tre violinvirtuoser, af hvilka den unge
fransmannen Marteau denna gång gjorde mindre
lycka än vid sitt föregående besök, hvilket
kanske låter förklara sig genom hans
visserligen ofta ungdomligt tändande men icke
tillräckligt konstnärligt mogna och stilfulla
föredrag. Som bravurspelare var han däremot
nu nästan ännu mer framstående än förr. Hr
Viardot, som åtföljde honom, eger en solid
talang, som särskildt gjorde sig gällande i
kompositioner af Spohr, Wieniawskis legend
m. m. Den kolossalt utpuffade unge ryssen
Petschnikoff visade sig däremot icke fullt
motsvara sitt stora rykte, särskildt ej i fråga om
ton och teknik, ehuru han utan all fråga
visade sig kunna spela kantabla saker på ett
förträffligt sätt med lätt tongifning och buret
föredrag. Hans spelsätt var dock icke fritt
från sentimentalitet och koketta poser men
visade sig i ryskt nationela stycken af
Tschai-kowsky m. fl. kunna fjättra, hvaremot hans
mycket »berömda» Bachspel åtminstone i mitt
tycke saknade verklig klassisk stil. Det är
ett misstag att tro, att ett solidt och strängt
rytmiskt utförande af den gamle mästarens
verk nödvändigt behöfver vara jämntjockt,
nyansering kan mycket väl låta sig förenas
med energisk rytm och precision. — Ä Aulinska
kvartettens soaré utfördes en ny kvartett af
Stenhammar, kanske mindre sprudlande än
komponistens föregående arbete i denna genre,
men mera formsäkert och därtill i finalen af
individuel hållning och karakter.
Om Operans verksamhet och särskildt om
den stora nyheten, Verdis »Falstaff», som, säga
hvad man säga vill, är ett genialt verk af en
mästare, som gjort en storartad insats i den
lyrisk-dramatiska konstens utvecklingshistoria,
får jag vttra mig nästa gång.
M. ./.
Stockholm, Iduns Tryckeri Aktiebolag, 1896.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
