Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Två minnen af Henrik Ibsen. Af Gustaf af Geijerstam. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 20
skakningar, när jag tänker på mitt
första intryck af »Per Gynt». Det är
möjligt, att denna rent fysiska skakning i
någon mån bidrog att göra detta första
intryck så förvirradt som det verkligen
blef. Den första scenen mellan Per Gynt
och hans mor stod i all sin plastiska
klarhet inför mig, och jag minns, att
jag började undra, om allt i hela
boken skulle vara lika lätt att förstå. Jag
kon: in i Dovregubbens sal, och jag
måste erkänna, att mina visdomständer
icke ännu voro nog starka för att knäcka
gåtornas nötter. Jag kom midt uti
solskenet, när jag blef ensam med Solveig
och Per Gynt. Men sedan domnade
jag bort igen. Mor Ases död, scenerna
på Afrikas kust, dårhuset i Kairo,
skeppsbrottet — all denna blandning af sublimt
och ironiskt, som numera är min högsta
fröjd, gick i rasande fart genom min
omogna ynglingahjärna, och hela tiden
hörde jag rasslet af tåget och kände
skakningen, som om någon inifrån hamrat
på hjärnans lock. Mellan de sista
stationerna läste jag Per Gynts kamp med
sig själf, hans samtal med
Knappestø-beren, hans möte med Dovregubben och
det stora slutet, hvilket syntes mig
dunklast af allt. Med orden från Solveigs
sång ringande i mina öron såg jag
tåget stanna framför en station, på hvars
yägg jag läste namnet på den ort, där
jag skulle stanna, och i underligare
sinnesstämning har aldrig en nyblifven
informator installerat sig i ett hem, där
han under en sommar skulle stanna som
läxläsare med föga intresserade pojkar.
Det berodde på Ibsen och Per Gynt,
att jag denna sommar säkerligen föreföll
alla människor som en kuriös och
bråd-mogen enstöring. Jag somnade om
aftnarna med Per Gynt på nattduksbordet.
Jag gjorde flere timmars utflykter med
Per Gynt i fickan, redo att tagas fram
vid hvarje tillfällig hviloplats i denna
pittoreska natur af skogar, björkhagar och
leende insjöar. Måhända är det från
denna tid, jag bibehållit min vana att
aldrig resa bort, utan att medföra denna
bok.
Så mycket är säkert, att när något
mera än en månad hade gått, satte jag
mig ned och skref ett långt bref till min
.far. Detta bref innehöll en kommentar
öfver Per Gynt, och jag vågar ej
förneka, att den ju ej möjligen var en smula
pedantisk och tog hela dikten mera
allegoriskt, än hvad Henrik Ibsen egentligen
skulle tycka om. Men något sundt
förstånd måtte det ändå ha funnits i detta
tolkningsförsök. Ty till min stora
tillfredsställelse erhöll jag på denna skrifvelse
ett svar, där min fader oförbehållsamt
erkände, att det fanns en viss sannolikhet
för att jag hade rätt, och att han vid
tillfälle ämnade läsa om boken.
Sällan har ett erkännande gjort mig
stoltare eller skänkt mig mera
tillfredsställelse. Efteråt har jag kunnat förstå,
att min far vid detta tillfälle erfor
alldeles samma känslor öfver att erkänna
sig ha haft orätt som jag öfver att få
rätt.
Detta är det första och starkaste rent
personliga minne, som för mig står i
samband med Henrik Ibsen.
Ären gingo emellertid, och mina
minnen af Henrik Ibsen växte med dem.
De växte på samma sätt som hela det
nu lefvande släktets minnen gjort det,
och att skildra dem alla vore detsamma
som att skildra Henrik Ibsens diktning
och nutidens andliga historia i
sammandrag. Ty om Henrik Ibsen varit en
ungdomens skald i Sverige kanske mera än
annorstädes, så är det väl å andra sidan
säkert, att han mer än någon annan
varit och är en diktare för män och de
mest utvecklade bland kvinnor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
