Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nionde häftet
- Constantin Meunier. Af Georg Nordensvan. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44°
skelettlika kropp. De typer, som sedan
återkommo i • hans skulptur, lefde
redan i hans måleri, men det tycks, som
hade han ej ännu nått den jämvikt och
storhet i uppfattning och karakteristik, som
ger hans senare alstring dess adelsmärke.
Hans målningar äro hållna i enkel,
kraftig kolorit, hans figurer snarare
tecknade med färg än målade. I hans typiska
stora tafla »Au pays noir» — utsikt öfver
ett stycke fabriksområde med murar, tak
och skorstenar, men intet staffage af
lefvande varelser, endast röken från skorstenarna
bolmande upp mot den jämntjocka himlen
— är svart naturligtvis den genomgående
färgen, med inslag af roströdt, brunt, blågrått.
Under årtionden var Meunier det svarta
landets och arbetarträlarnes målare. Allt
mera blefvo figurerna hufvudsak i hans
taflor från att ha varit staffage i miljön,
slutligen bröto de sig ut och togo
skulptural form. Det var en dag år 1886 -—
Meunier var då redan 55 år gammal —
som han tog sig för att börja modellera en
arbetare i stället för att måla honom. Det
var »Le marteleur» (hammarsmeden) som
nu tillkom, enligt hvad Meunier själft yttrat,
utan att han gjorde sig mycket hufvudbry.
*
Det ligger befrielse i denna staty,
befrielse från den tryckande luft hans
måleri lefvat uti, det finns där trots, men främst
styrka och glädje öfver styrkan. Han är
ingen böjd och slö arbetsträl, denne smed,
som i själfmedvetet lugn stöder sig mot
sitt vapen, den väldiga hammaren. Han är
mannakraften och hälsan, men han är ingen
antik Herkules med normala atletformer,
och hans förskinn och träskor äro som
växta samman med hans kropp, som kunde
han ej tänkas dem förutan.
Konstnären hade funnit sitt område,
och nu följde ett skede af lika frodigt som
energiskt och framgångsrikt alstrande.
Statyer, byster, reliefer, grupper, behandlade
på samma sätt, antingen de höllos i liten
skala eller i naturlig storlek: i stora, breda
drag, det hufvudsakliga starkt betonadt och
bisakerna mera summariskt*). Obeveklig re-
* Meunier lär modellera sina figurer och grupper
i naturlig storlek, äfven då han sedan ämnar
reproducera dem i liten skala. Det är en helt och hållet
oriktig uppfattning, att han ined förkärlek rör sig
med små figurer.
alism med kraf på karakter i första
rummet, linjeskönhet i det andra, men med
monumental hållning. Låt vara att det
är mera släktet än individen Meunier
framställer, arbetaren i hans olika arter,
arbetaren som arbetsmaskin och arbetaren
som representant för fysisk styrka. Att
den moderne atleten skildras ensidigt
utbildad, vissa lemmar till öfvermätt
utvecklade på andras bekostnad, endast bidrager
till karakteristiken, ty det är ej människan
i hennes ideela fulländning Meunier
framställer, utan arbetaren, specialisten, sådan
vår tids fordringar bilda henne.
Där är såningsmannen, som går fram
på fältet och kastar ut sitt korn, där
jordarbetaren, som står och rätar ut sin
rygg och torkar sin svettiga panna, där
slåtterkarlen med sin lie — dessa tre
statyer äro uppställda i botaniska trädgården
i Bruxelles. Där äro äfven andra yrken
representerade: fiskaren, som står bredbent
och säker i sina klumpiga stöflar och gapar
utåt hafvet, puddlaren, som sitter och hvilar,
slött stirrande framför sig, med de väldiga
näfvarna tungt nedfallna på knäna — i
förbigående sagdt samma ställning som
Millets »Vigneron au repos» — där är
kolbäraren med sitt huckle öfver hufvudet, där
är glasblåsaren, stenhuggaren, bergsmannen
och andra. Det som gemensamt utmärker
dessa bilder är det direkta och osökta i
anordning och framställning ■— de verka
fångade i ögonblicket, så att säga åstadkomna
i en gjutning, utan minsta tvekan om hur
de skulle placeras för att göra afsedd verkan
eller hvilken min de skulle ta på sig eller
hur de borde vara klädda. Deras dräkt
är gifven från första skizzen, första
uppslaget, och så som Meunier behandlar dräkten,
gör den en osökt och god plastisk verkan,
utan att han på minsta sätt slår af på
realismens fordringar.
Det svarta landets fabriksträlar saknas
naturligtvis ej i Meuniers skulptur.
Utmärglade gamla kvinnor, skinn och ben,
med tom, tankeslö blick och ett stelnadt
drag af bitterhet kring de tunna läpparna.
Arbetare — alltid slätrakade och med
kortklippt hår — med kloka ansikten, där en
djup melankoli talar ur de håliga kinderna
och ur ögonens lugn. Äfven de, som ej
synas böjda af sitt arbete, ha samma allvar
— ett leende är något absolut obekant
för detta släkte och för Meuniers konst,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Feb 1 17:08:13 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1898/0492.html
