Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Stenhammars musikdrama "Tirfing". Af M. Josephson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STENHAMMARS MUSIKDRAMA »TIRFING».
6l
som ju borde ha blifvit en välbehöflig lyrisk
hvilopunkt, vill det trots effektfulla
reminiscenser af »Feuerzauber» i orkesterpartiet
alls icke bli någon riktig »Feuer». Slutet
af akten, som innehåller den dramatiska
katastrofen, är dessutom alldeles för långt
ut-tänjdt med oändliga konstpauser à la »Tristan
och Isoide», i hvilket verk dock orkestern i
dylika ögonblick, då de sjungande tiga, i
stället är så mycket mer vältalig. 1 första akten
träffar man äfven en dylik longör i Vidars
soloscen, där det tycks som om den geniale
komponisten till Otello och Falstaff tjänat till
mönster, ehuru han icke lyckats lara hr
Stenhammar, hur man musikaliskt och sceniskt
verksamt skall bygga upp en dylik seen.
Väf-kören, af något klassisk tournure, är vacker
och de följande scenerna, i hvilka man
återfinner Brahms’ hängifne beundrare och lärjunge,
mycket fint behandlade. Att för öfrigt hela
verket röjer mycken talang, liksom det
innehåller många verkligt vackra partier, torde
redan ha framgått af det förut sagda. Mer
teknisk erfarenhet så i orkestrering som
annat kan den unge tonsättaren väl ännu
förvärfva, men att han för öfrigt är väl rustad
att framträda som dramatisk komponist, är
obestridligt, och man må då till sist önska
honom bättre lycka nästa gång, ty att
»Tir-fmg» kan en längre tid hålla sig kvar på
repertoaren, torde, trots att strykningar gjorts,
knappast vara att vänta.
De uppträdande i »Tirfing» göra i
allmänhet sitt bästa, utan att någon direkt
presterar något utomordentligt. Fru Linden har
fått sig anförtrodt det ytterst ansträngande
hufvudpartiet, för hvilket hon i yttre måtto
lämpar sig förträffligt, och där hon i spelet
i de ofta ganska vanskliga scenerna visar
mycken fmhet. Den vackra rösten tar sig
på många ställen särdeles bra ut, och i det
hela sjunger den uppburna sångerskan med
en säkerhet och behärskning, som hon icke alltid
visat. Dess värre torde emellertid partiet genom
sin längd och sitt höga läge vara för
ansträngande för henne, hvars röst på grund
af bristande stadga och fasthet i ansättandet
af de höga tonerna lätt tröttas, och hvars
sång äfven i öfrigt äger för litet af bärighet.
Icke heller är textuttalet alltid tillräckligt
tydligt. Trots dessa anmärkningar är fru
Linden i det hela förträfflig, något som äfven
gäller om hr Forsell, hvilken man blott skulle
önska mer skådespelartalang, äfven om han i
detta afseende gjort framsteg. Fru Lindberg
A. Dahllöf fot.
FRU LINDBERG SOM GULLVÄG.
fraserar väl och hennes röst tar sig bra ut,
när den icke forceras, och när icke
tonträff-ningen på höjden vållar svårigheter;
apparitionen är särdeles tilltalande, framför allt i
den originela och vackra första kostymen.
Hr Elmblad är en imponerande representant
för den grafsatte höfdingen Angantyr, hvars
få repliker gifva stämning och färg åt
prologen. Emellertid är han i sitt korta men
viktiga parti trots sitt uttrycksfulla föredrag
och sin väldiga kämpafigur på grund af rent
vokala brister icke alltigenom lika
tillfredsställande. För öfrigt uppträda hrr Sellergren,
Söderman, Strandberg, Lejdström m. fl. Hr
Bergströms vackra, ehuru icke särdeles
kraftiga röst kommer ganska bra fram i bar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
