Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Den rätte. En liten komedi af Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den rätte.
201
Ellen.
Jag kan alltid åstadkomma något. — Om en
halftimme är middagen serverad. (Går efter en liten
hälsning till herrarna ut i matsalen).
NlCKE
(går, strax då Ellen är ute, fram till Pål och
trycker energiskt hans hand).
Tack, hederspojke I
Pål
(skrattar).
Aha, nu förstår jag!
Nicke.
Ja, hvad tusan, jag tordes inte komma hem
ensam, det är en sorglig sanning. Det finns synder,
för hvilka ingen förlåtelse är att påräkna.
Pål.
Nu står du och förtalar din fru.
Nicke.
Visst inte. Ellen är det sötaste lilla huskors i
världen. Jag är förtjust i allt hos henne, äfven i
hennes — hur skall jag säga?
PÅL.
Tofflor?
Nicke.
Karaktär, ville jag säga, energi. Hon är en
kvinna, som vet hvad hon vill, hon har utvecklat sig af
bara katten, sen jag lärde känna henne, det vill säga
se’n vi varit gifta några månader — för det var dä,
jag lärde känna henne. Det är mitt eget fel, jag
var för mycket förtjust i henne — och det skall
man aldrig låta dem märka. Man skall inte skämma
bort dem, man skall inte hänga efter dem. Man
skall inte be, utan man skall befalla. Man skall
förstå att göra sig efterlängtad, det är också en
konst — det har du nog inte tänkt på.
PÅL.
Inte i den afsikten.
Nicke.
För resten så är äktenskapet en skola.
PÅL.
Till inbördes förbättring?
Nickf..
Man måste lämpa sig efter hvarann. Och vi ha
lämpat oss efter hvarann — i synnerhet jag. Men
vi ha så olika lynnen — i synnerhet hon. Förstår
Ju, när man är ogift, är man en, när man gifter sig,
blir man tvä, som ska försöka vara en. Och det
strider mot matematiken, hva?
(Jungfrun kommer in med en vinbricka, tar sedan
in ännu en tand lampa, tar Ellens supékappa och går.)
PÅL.
Ja, kära bror, det var mycket ledsamt . . .
Nicke.
Hvad är* det som är ledsamt?
PÅL.
Att du har blifvit så där filosofisk och resignerad.
Nicke.
Ar du galen? Är jag resignerad? Jag säger ju
allt vackert jag kan hitta på om hustru min! Du
ser själf (visar på vinbrickan) hur omtänksam hon
är. Hon är rädd att denna halftimmes väntan
skall bli lång för dig i mitt sällskap, är hon inte
rar? Hon är ett mönster för en husmor — jag
tycker du kunde gå in på det, duger hon inte för
dig, hvasa?
PÅL.
Jag har ju aldrig sagt annat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
