Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Vaucluse och dess Petrarcaminnen. Af Olof E. Bosson. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
olof e. bosson.
krusmynta och lavendel samt floden, som
porlar omkring oss, utgöra alla dess
behag. Den ligger visserligen nu sedan
många år i träda, men mycket ståtligare
tedde den sig antagligen ej på Petrarcas
tid. Det var ej stora anspråk man den
tiden hade på en trädgård. Han har
själf gifvit oss ett slags förteckning på
de växter han ofta med egen hand
brukade utplantera i de trädgårdar, som han
på olika platser ägde. Lager, fraktträd,
vinrankor och olika slags köksväxter,
det är allt. Således egentligen hvad vi
kalla köksträdgård. Och dock ansågos
hans små anläggningar af samtiden
såsom något ovanligt. Vi läsa t. ex. huru
en regerande furste skriftligen anhåller
att få sig tillsända några exemplar af
hans utmärkta fruktträd.
Det är kanske just i denna lilla
anspråkslösa trädgårdstäppa han uppgör
planen till och delvis utarbetar flertalet
af sina skrifter. Afrika, Lifvet i
ensamheten, Munkarnes hvilostunder,
Namnkunniga män, flertalet af Eklogerna och
af hans bref i bunden och obunden form
samt största delen af hans Italienska
kärlekssånger äro helt och hållet eller
delvis frukter af hans författareid i
Vau-cluse, och vi veta, att han med förkärlek
arbetade ute i trädgårdens skugga. Det
är här han upplefver »sitt lifs lyckligaste
• dag», då en gäng nästan samtidigt
tvenne budbärare inträffa, som inbjuda
honom, den ene till Rom och den andre
till Paris, att offentligen krönas med
skaldelagern.
Men vi måste skynda vidare på vår
upptäcktsfärd och vandra nu utmed en
slingrande stig mellan floden och berget
förbi det ställe, där den andra af hans
♦ trädgårdar var belägen — nu synes ej
ett spår däraf — och komma så fram
till foten af den höga. klippa, där den
namnkunniga källan kväller fram.
Det flödande solljuset aftager plöts-
ligt, den underbara tvärbranta klippa,
som med sina skiftande färgnyanser en
gång kommit själfve Joseph Vernet att
i känslan af sin vanmakt fälla penseln,
stänger vår väg — vi stå vid brädden af
källan. En vattenspegel af några famnars
genomskärning och betydligt djup, klar
som flytande kristall, utan en krusning på
sin orörliga yta, ligger framför oss.
Vattenståndet är nu högt, och
öppningen till den grotta i bergets
innandöme, där källan kväller upp, ligger dold
för våra blickar, men den
hemlighetsfulla världen därinne lockar vår fantasi
med det obekantas tjuskraft. Man har
förgäfves gjort försök att med
bestämdhet utröna källåderns lopp, innan den
når fram i dagsljuset; vissa geologer enas
om att anse den hafva sitt ursprung
bland de eviga isfälten på
Schweizeral-pernas toppar. Det är ej ringa
vattenmassor den för med sig, dä den som ett
ymnighetshorn kväller upp i dalen vid
Vaucluse: blott några steg från källan
brusar den stundom fram med
våldsamheten af en mäktig flod, och hela
trakten genljuder då af dånet från dess.
kaskader.
Det hvilar en stämning af tjusande
mystik öfver denna ensliga källa, där
den ligger i hemlighetsfull halfskymning
och i sitt klara djup återspeglar den vår,
som blomstrar vid dess rand.
Redan de gamla romarne kände den,
och saga och legend hafva sedan
gammalt kring den spunnit sina äfventyr.
Hvem har t. ex. ej hört den vackra,
provençalska folksagan om den unge
konungasonen, som efter jakten irrar
kring i skogen och i en undangömd
grotta, där en silfverklar bäck porlar
fram, påträffar en nymf af sådan fägring,
att han genast intages af häftig kärlek
till henne och slutligen gör henne till
sin gemål? Efter all sannolikhet anknyter
den sig till källan i Vaucluse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
