Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - August Strindberg. Ett utkast af Hellen Lindgren. Med 10 bilder - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilken vill låta den fina hvita handen gälla
som skön och förnäm eller vill upphöja
den på bekostnad af den valkiga, bruna
arbetsnäfven, fastän just denna är
tecknet på äkta mänsklig tillvaro.
Intressant är framför allt att här
märka den fullkomliga sammanslagning
af skönhet och sanning, Strindberg vill
förorda, eller, rättare sagdt, hur han
vill upphäfva all motsats mellan
öfverklassens och underklassens
skönhetsbegrepp. Öfverklassens önskan att ha ett
skönhetsbegrepp, motsvarande dess
lefnadsvanor, eller underklassens behof af
ett dylikt skulle bägge vara lika
oberättigade. Det är nedbrytandet af alla
skrankor, hvilka utgöra ett helt naturligt
afspärrningssystem, som uttrycker hans
innersta i hans böcker än så länge.
Arbetsnäfven i all ära — men vid dess
beröring med vissa sysselsättningar kan
den icke bli ett föremål för vår ästetiska
naturs beundran, och detta beror icke
på öfverklassuppfostran, ty äfven för
läkaren, som dock är en öfverklassmänniska,
erfara vi en instinktiv motvilja, när
han handskas med anatomisalens mindre
behagliga råämnen för hans yrke. Lifvet
är nu en gång sådant, att den ästetiska
känslan är en vanesak och icke beroende
på beundran eller teoretiskt bifall
till det nyttiga. Vi älska alla, både hög
och låg, det begränsade hem-områdes
traditioner, som vi äro vana att se i våra
personliga känslors belysning och som äro
förbundna med minnet af ett personligt
behag. Men det må vara aldrig så sant,
att vi aldrig skola förmå öfvervinna den
trånghet i vår horisont, som gör oss
böjda för att sympatisera med det med
våra personliga erfarenheter och
lyckomöjligheter besläktade och likartade
— detta hindrar dock ingalunda, att
vår skönhetskänsla kan uppfostras att
underkänna det omänskliga och det
råa, hvar det än förekommer, och
sympatisera med det glada i arbetets
ansträngningar. Så långt har också
Strindberg rätt att påyrka en omredigering af
vår smaks lagbok. Han vill ur den
utvotera — som grannlåtsmänniska, som
går omkring och gör skada, äfven —
skalden. Han liknar honom i Öfver
molnen både vid boaormen och vid
spindeln, som suger ut, man vet icke hur
många flugors blod för att själf bli fet
och stor och intressera allmänheten.
Hans befattning är, för att tala i
Strindbergs stil, att förrätta en den hemliga
spionens lyssnartjänst och stjäla
hjärtehemligheter. I af den äktaste förtrytelse
genomglödgade ord sammanfattar han
också sin förbittring mot kriget som yrke
och mot den skönhetstolkning, som
åstadkommit förvildning i våra begrepp,
när han låter prästen i Samvetskval föra
sanningens talan gent emot skönhetens
ytliga påsmetande af en fernissa, som
döljer det innerst upprörande:
»Det finns en liten förrädare med en fackla
i handen, en ängel, som går omkring med en
korg rosor och beströr afskrädeshögarna i lifvet,
det är en lögnens ängel och heter det sköna.
— Hon går igen i hela lifvet och förfalskar,
förfalskar ... Hvarför, ni krigare, hvarför
klädas ni i granna dräkter med guld och lysande
färger? Hvarför arbeta ni alltid under musik
och flygande fanor? Är det icke för att dölja,
hvad som ligger bakom ert yrke? Om ni
älskade sanningen, skulle ni gå i hvita blusar
som slaktare, så att blodfläckarna syntes rätt
väl» etc.
Dessa onyttigheter på alla områden
och försvarstalen för dessa kämpa då
öfverallt osundhetens och förkonstlingens
mullvadsstrid mot det enkla, naturliga,
individuela lifvet med arbete för
individuel fortkomst. Ingen är heller så
olycklig, därför att ingen är så erbarmligt
beroende, som just lyxvarelsen inför
plötsliga konjunkturer på världsmarknadens
salutorg. Samhällets skötebarn äro
i själfva verket dess fattiga, dess offer,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
