Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Rättskänslan i våra dagars Frankrike och Dreyfusaffären. Af Carl G. Laurin. Med 19 bilder (Fortsättning och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rättskänslan i våra dagars frankrike och dreyfus-affären.
573
farligt slag».* — Under
kassationsdom-stolens undersökning lät man den
förmodade oskyldige på Djäfvulsön tidvis
sättas på vatten och bröd.
Nu afslutades undersökningen, och
konseljpresidenten Dupuy undrade, om
den ej skulle bli för dyr att trycka (!).
Tryckt blef den i alla fall men i
hemlighet och i ett litet antal särskildt märkta
exemplar, som utdelades till domarne och
till några andra. Allmänhetens spänning
var ofantlig, och många fruktade, att
exemplaren skulle förstöras och att den
hemlighetsfullhet, som förr gynnat så
många brott i denna sak, skulle
skyddande dölja ett afgörande mord på
rättvisan. Quesnay de Beaurepaire hade
vänner bland sina forna kolleger, och det
fanns nog många hederliga domare —
efter militäriska begrepp — som »satte
arméns heder högre än rättvisan», det
hade man sett förut.
Då utförde dreyfusarderna sitt andra
»brott». Le Figaro började i april
offentliggöra vittnesmålen efter ett
exemplar af enqueten, som tidningen i
hemlighet förskaffat sig. Den dömdes till de
böter lagen stadgar för dylikt. Det är
således oriktigt, då man säger, att
brotten blott voro på generalstabspartiets
sida. Först hade ju Zola begått sin
»brottsliga handling», nu utförde Le
Figaro sin. Sedan blir det en smakfråga,
om general Mercier, general Zurlinden,
general Gonse, öfverste Henry, general
de Pellieux, dennes »cher camarade»
majoren Esterhazy och kokotten
Marguerite Pays äro mer sympatiska i sina
»formfel» än Emile Zola och Fernand de
Rodays i sin »brottslighet». Le Figaro
har sedan hela tiden med energi och
talang försvarat Dreyfus’ sak.
Enqueten gjorde ett nedslående in-
* Bref återgifvet i fotografiskt facsimile i den
belgiska tidningen La Réforme.
’’ ’ /J|
f. d. konseljpresidenten charles dupuy.
tryck. I spetsen hade man ett aftryck
af den s. k. hedersdomstolens
förhandlingar i aug. 1898 angående Esterhazys
disciplin och heder (se sid.), och därmed
fick man den välsignade Vhonneur de
F armée ganska klar för sig. Kommo
så generalernas vittnesmål, ofta rent af
förbluffande. General Roget tog priset,
när han »vederlade»
undersökningsdomaren Bertulus’ vittnesmål (se sid. 562).
Enligt Roget, som talat med Henry, hade
rolerna varit ombytta, och domaren hade
omfamnat öfversten-förfalskaren och
under tårar bedt Henry rädda honom
(Bertulus), »eljes förlorar jag min röda
domardräkt». Det bör ha varit roligt att
se domarne i kriminalkammaren vid det
tillfället, ty hur blaserade de voro på
generalernas »contre-vérités», häpnade de
väl dock nu. Domaren skulle, rädd för
att förlora sin röda robe, ha omfamnat
Henry. Det är ju
kassationsdomstols-ledamöterna som ha röd robe, ej
undersökningsdomaren! På samma lösliga sätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
