Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Uno Troili. En minnesteckning af Lotten Dahlgren. Med 13 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
LOTTEN DAHLGREN.
»säger han. Huru hafva den? Huru få mod
»af den som själf icke äger det, som under hela
»sitt konstlif endast arbetat med ängslan, och
»som hoppas alltid för mycket och fordrar för
»mycket, under hvilkens ängsliga ögon man
»icke kan göra något, vare sig under arbete
»eller hvila, utan samma känsla, hvars
inkie-»tyd gör att man hvarken vet hvar man skall
»börja eller sluta — — —».
»O, huru väl jag anade detta innan min
af-»resa! Huru gubben klagade öfver min visade
»likgiltighet vid förslaget, icke inseende den
»egentliga orsaken till min slutenhet. Han har
»också underligt fattat mitt tal om den
’fruk-»tan’ jag hyste för hela företaget. Af ett
samstal därom vi hade strax efter ankomsten, fann
»jag till min bestörtning, att han trodde det
»jag varit rädd för ’röfvare eller dylikt’ under
»väg’en. Af detta exempel kan du finna huru
»han i allmänhet har förstått mig. Liksom han
»nogsamt funnit Per vara långt skild från all
»slags öfverspänning, har han af ett slags torrt
»förnuftsskäl velat finna det äfven jag vore ’en
»trankil, indolent men beskedlig gosse.’ Det
»ligger i det hela något så godt, fast oförklar-
»ligt oerfaret i detta domslut. — —–Han
»klagar öfver min slutenhet och frågade mig
»en gång om ’jag icke trifdes i hans och hans
»sons sällskap eller hvad orsaken kunde vara
»till den köld som härskade oss emellan’–-.
»Hvad min slutenhet mot gubben angår, så
»— du känner mig. Du vet hur litet positivt
»jag äger, huru största portionen består af
»svärmeri och fantasteri, hvilka varit närmaste
»drififjädrarna till det oändligt lilla, jag hittills
»åstadkommit. Du vet äfven hvilken
oförson-»lig — ja, ensidig fiende Södermark är till allt
»sådant, hvarför man med honom måste
kom-»ma i beröring på helt andra vägar än dessa,
»och där är din vän oerfarnare än det minsta
»barn, och det till hans eviga olycka. Dessutom
»skulle vi ofta råka i dispyt, ty det är mycket
»som jag ej vill gå in på — och det skulle ej
»passa sig. Hvad glädje skulle han ha att
»följa ett sjukligt sinnes hugskott, hvilket han,
»i stället för att med mildhet föra på bättre
»vägar, blott skulle förarga sig öfver? Det är
»den oförställdaste, enklaste människa, men
»ock därigenom i många fall hvad personer
»angår den oerfarnaste, men med de
älskvär-»daste egenskaper — — —».
»Nu senast har gubben åter varit på
kapitalet. Han sade det han mer och mer fann att
»jag icke trifdes och frågade om jag skulle
»anse det mera förenligt med mitt bästa att
»helt och hållet arbeta på egen hand, med
»egen atelier etc. Jag var då i en föga
afunds-»värd belägenhet, men svarade uppriktigt, det
»jag trodde mig böra försöka mig på ett sätt
»som kunde gifva hastigt och bestämdt slut i
»saken, och att sålunda sträfvande helt och hållet
»på egen hand vore icke otjänligt. Nå väl!
»Till hösten komma kanske dessa förändringar
»att ske, få se om till båtnad eller fördärf. Jag
»tillstår att jag hoppas därpå och att någon
»brytning då skall föregå med mig.»
»Emellertid finner du huru mina aningar i
»Stockholm gått i fullbordan och mer än hvad
»jag då föreställde mig. För öfrigt, när man
»utomkring sig i konstvärlden funnit själfva
»motsatsen till hvad det bedrägliga hoppet
till-»hviskat en, då fordras det en järnfast håg att
»trotsa alla klippor. Hvar vill du söka den
t*glädje, vore det ock en gnista, som efter alla
»poetiska beräkningar denna så mycket
be-»sjungna, beprisade, afundade konst skall
»skänka? När man hör den djäfvulska kritik
»som nu sönderplockar och förskingrar i luften
»det mesta som göres, och när man känner
»själf sin egen oförmåga att ännu på många
»år ens göra så godt som det tarfligaste, då
»frågar man sig: ’hvad vill du?’ ’Hvad tänker
»du vinna?’ O, Fredrik! då fordras att hafva
»kärleken, såsom en moder äger den, äfven för
»det af naturen mest vanlottade barnet, ty
nå-»got annat än kärlekens egen tillfredsställelse i
»sig själf gifves icke. Men huru är den icke
»förbittrad! Det finnes dock gudomligt enkla
»människor, som om den saken icke hafva den
»ringaste föreställning, och dem går det väl.
»De knåpa och knåpa, bekymra sig om
ingen-sting, och de göra framsteg. Således: ’va
ban-»que’ allt slags svärmeri!»
»Huru begärligt föreställde jag mig icke i
»Rom ett fridsamt men flitigt, uppmärksamt
»lif, där man hade någon glädje, först af
an-»dra och ändtligen i ett stilla, kärt ögonblick
»af sig själf! Nu är den minsta mask här en
»kritikus, som tadlar, håller tal med buller och
»bång och går hem — och svettas ännu med
»de första elementerna. — — — Hvarför har
»jag, stackare, blifvit så rasande förnäm på
»kosten? Huru menligt inflytande detta har
»på mina egna sträfvanden, låter lätt tänka
»sig. — Afundas mig således icke, trogne vän,
»där Truls går i Roma och vankar, är han
san-»nerligen mörk i hågen och skulle väl behöfva
»dig mången gång. Det är bristen på en
såsdan förtrogen, som här är mig dubbelt känn
»bar, och Gud vet när den skall fyllas.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
