Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Uno Troili. En minnesteckning af Lotten Dahlgren. Med 13 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32 LOTTEN DAHLGREN.
träffande de hemifrån uttalade farhågorna
om det oroliga tillståndet i Rom,
påstår han:
»Att troligen intet ställe nu är trankilare i
Europa. Italien har t. o. m. krig, och man
»kan vara alldeles i fred här. Just därför
har staden varit fullkomligt i ro.
Gatuppträ-dena i våras voro bagateller, och några
skrik-ningar undantagna på Corso en afton, höres
där intet annat än barn- och kattskrik. Själfva
skrikarne äro i kriget och resten förhåller sig
alldeles som vanligt. Kamrarna äro nu
öppnade och man behöfver fråga sig fram för att
få veta något därom, i fall man har lust;
hvarom icke går man oantastad. Numera reser
jag således alldeles icke hem, såvida jag icke
»oundgängligen skall lyda trumpeten, ty då
»gifves ingen appell.» — — — — — — —
Han fortsätter i samma trotsiga anda:
Att Södermark blef ledsen öfver mitt bref
»kunde jag vänta. Men att han blef det
där-»hän, att han skulle tycka gärdet uppgifvet för
mig, det förargar mig. Men detta är icke
första gången. Jag förstår mer än väl att
»han råder mig hemresa, därför att han för
»tusende gången tyckt det ej med mig löna
mödan. Ett sådant slags förmynderskap kan
»jag inte underkasta mig. Han tycker mig nu
»behöfva en påkörare igen. Men en sådan
på-körare kan jag icke heller underkasta mig.
»Jag skulle göra det, om icke våra intressen,
tycken, åsikter i allt, i konst icke minst,
•vore hvarandra alldeles motsatta. Jag
kommer under hela mitt lif att inkietera honom
i allt. Man må icke förblanda det intresse
»den ena människan har för den andra som
Tvän — och detta intresse är mig för dyrbart
att jag icke vill behålla det och evigt vara
»tacksam därför — men Södermark har äfven
prceceptorsintresset, som han aldrig aflägger
och som ständigt skall trycka mig, då våra
böjelser äro och förblifva olika. Detta är nu
»en gång så, och kan icke hjälpas. Odet har
»utsett den ädle, välmenande Södermark till
»;«z>z nemesis. Jag är i den föga afundsvärda
»belägenheten att ha att skaffa med min egen
»och en annans oro — båda af det slag, som
»ingen process kan förena.» — — — — — —
»Säg således farbror Södermark, att jag icke
utan största förlust kan resa hem och att iag
»åter fått en fläkt af lust genom min sista tafla,
: som mina vänner berömt. Det är den ena af
»prinsens. Drottningens ena är äfven färdig,
»dock önskar jag göra för henne andra, ty den
»här har för mycket spår af tvång och andra
lyten. Ugglas’ tafla har stått en lång tid.
»Den är alldeles icke utsuddad, utan jag’ tror
den blir den bästa. Den gjordes också mera
»fritt. Sedan jag nu blifvit vid bättre humör,
skall äfven den bli färdig. Jag har för öfnings
skull målat flere hufvuden för att kunna
»bättre lyckas med konungens. Och de som
svänta ha den fördelen att erhålla något bättre.
»Förlusten får jag bära och ingen annan bör
. »det ringaste oroa sig däröfver. Jag har äfven
försökt mig något i porträttmåleri. Jag har
således målat Herman Wedel Jarlsberg, som
»var här i våras, och man har funnit porträttet
»äga likhet. Skulle annat tryta, så kunde ju
»hända att någon beskedlig människa med ej
>för stora anspråk kunde nöjas med ett
porträtt af min hand».
»Skulle jag som målare icke ens kunna
förtjäna det tarfligaste bröd, så tager jag mitt
»parti och söker engagemang vid någon af
»teatrarna, där jag väl kan taga mig ut, som
»så mången annan, äfven med nöd, ty då kan
»man förr lida nöd på en plats, där man
känner sig om än aldrig så litet hemmastadd,
»än om man är bunden vid ett yrke, hvartill
man alldeles icke duger, fag hoppas således
t:på afsked ur krigstjänsten, och skall då med
nytt mod gå andra bekymmer till mötes.
Jag-»känner mig för väl för att kunna hoppas att
»icke perioder af olust och drönighet skola
»återkomma. Men jag beder alla af hjärtat att
icke för mycket förtvifla däröfver, samt besinna
»att om man än sviktar, så är det icke sagdt
att man faller. Den styrka som farbror
Södermark äger kan jag aldrig få, icke heller
»är det värdt att göra sig hvarken för goda
-eller för dåliga auspicier på hvad jag kan
eller icke kan komma att uträtta som
konst-< när, utan det bästa är att låta mig rasa så
»länge. Går det åt fanders, så blir det min
»skuld och ingen annans.» — — — — — —
När han nästa gång låter höra ifrån
sig, har bärsärkalynnet lagt sig. Det
hos denne dådlöse man så ovanliga
anfallet af viljekraft har haft god verkan.
De hemmavarande ha måst gifva med
sig, och han stannar i Rom. Han är
visserligen helt ångerfull öfver sin
hetsighet, men tar ingalunda igen sina ord.
I ett bref af den 28 sept. 1848 fullföljer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
