Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En dramatisk soaré hos fru Heiberg. Af John Paulsen. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN DRAMATISK SOARÉ HOS FRU HEIBERG.
219
lilla improviserade teatern skulle börja.
Man intog i hast sina platser och
studerade det handskrifna, guldkantade
programmet. Styckets författare nämdes
inte, men vi visste alla, att det var ett
otryckt arbete af Joh. Ludvig Heiberg,
„ skrifvet i hans gröna ungdom, sannolikt
hans allra första försök inom vådevillen
— alltså en riktig litterär raritet.
Programmet, som jag återfinner i min
portfölj bland andra kära smäminnen
från Köpenhamn, lydde i sin helhet
sålunda :
DEN DOBBELTE FLUGT.
— Vaudeville i to akter. —
Personerne:
Urian, Garvermester.
Merian, hans Kone.
Mira, deres datter.
Alfonso de Calatraya, spansk ridder.
Marquard, hans tjener.
Polichinel, doktor medicinae.
Pater Antonius, en munk.
Den lilla ridån gled litet åt sidorna
och fru Heiberg visade sig för att
framsäga prologen eller, rättare sagdt, hon
visade sig inte, vi sågo endast hennes
byst. Ridån var lös och delad på midten,
och fru Heiberg åstadkom med händerna
en öppning stor nog för att hennes hufvud
skulle kunna sticka fram, under det
figuren var dold.
Det gick som en skygg, beundrande
hviskning genom församlingen, när man
fick syn på henne . . . Hur många sköna
minnen väckte hon inte — i synnerhet
hos de äldre, de som tillhörde hennes
egen generation och som en gång hade
sett henne tillsammans med Michael
Wiehe spela de erotiska scenerna så,
att det liksom slog upp lågor emellan
dem . . .
Nästan ängsligt framsade fru
Heiberg prologen, hon sade den enkelt och
stillsamt, med hvardaglig klang. Här
fanns intet af den affektation, som hennes
motståndare på sin tid funno i hennes
diktion.
Men hvad försiggick månne i den gamla
konstnärinnans själ i detta ögonblick,
då hon ånyo beträdde »de bräder, som
föreställa världen»? Att hon, som var
van att uppträda inför den stora,
kritiska publiken, med konung och hof i
spetsen, var upprörd i afton, för att hon
skulle deklamera några ord inför en
kritiklös vänkrets, som afgudade henne,
det märktes tydligt nog . . .
Ofverväldigades hon af minnets
brokiga, flödande bilder? Drömde hon med
vemod om sin ungdoms triumfer? Nådde
ett svagt eko från dem i denna stund
hennes öra? Saknade hon sin ungdom,
som hade varit så rik på allt hvad som
ger ungdomen glans, utom just det ena,
det omistliga . . . Alla féer kommo med
gåfvor till hennes vagga — endast
kärlekens genius vände sig gråtande bort
och kastade sina purpurröda rosor ut
genom fönstret. — Beklagade hon nu,
att hon icke hade förstått att njuta af
denna sin ungdom, att hon hade stängt
sig inne i ett kallt konvenansäktenskap,
lefvande endast för sin konst, hvars
stränga prästinna hon blef, — och hon
hade dock ett hjärta, ett hjärta som
klappade varmare än andra kvinnors, med
österlandets hela glöd . . . Eller mindes
hon, midt i festglädjen, den obevekliga
döden, hvilken stilla närmade sig som
guvernören i »Don Juan» för att snart
rycka henne bort från lifvets bankett? —
Hvem vet det?
Fru Heiberg var klädd i sin vanliga
sällskapsdräkt af svart siden och hade
den stora Charlotte Corday-mössan på
hufvudet — men det föreföll mig, som om
hon denna afton hade pudrat och
sminkat sig en smula och satt litet svart
tusch under ögonen. Ett lätt förklarligt
och rörande koketteri hos den gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
