Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Något om Hans Thoma och hans konst. Af Sigrid Platen. Med 15 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268
SIGRID PLATEN.
äldre. De djupa färgerna, det blånande
landskapet i bakgrunden, den mot
mantelns guldbruna ton skönt aftecknade
handen, den uttrycksfulla blicken, allt
gör en obeskriflig verkan. Och månne
icke det är symboliskt, att penseln är
doppad i kärlekens varma färg? Ty med
hvilken varm känsla och själfull
uppfattning har icke denna pensel förmått
från-locka naturen hennes hemlighetsfulla
tjusning! Den store mästare, hvilken
Thoma själf säger sig ha att tacka för så
mycket — Albrecht Diirer —• har en
gång yttrat: »I sanning, konsten sitter i
naturen, den som kan rycka henne ut
därur, han har henne!» Hans Thoma
har förstått att göra detta, men han har
icke behöft bruka våld, han har älskat
naturen — det är allt. . .
Men dörren öppnas, och den man
står framför mig, hvilkens drag genom
så många afbildningar redan äro mig
välbekanta. Nu först förstår jag hvarför
man i ungdomen kallat honom — »den
lille Schwarzwaldaren». Detta är således
den store konstnären! Ett imponerande
hufvud på en liten gestalt, en snöhvit
hjässa öfver ett par ännu ungdomligt
klara och lifligt tindrande ögon. Jag
hade sett så mycket af hans konst och
hört så mycket om honom af hans
vänner i Frankfurt, att jag endast trodde
mig behöfva se honom för att äga en
fullt klar bild af honom själf. Men det
gick mig nu på samma sätt som med
hans konst. Min allra första bekanskap
med denna kvarlämnade intet
ögonblickligt intryck. Det var först långt efteråt
som den sedda bilden åter och åter dök
upp igen, liksom ett verkligt skönt
landskap efter lång tid åter målar sig för
det inre ögat med oförminskad klarhet.
Hans Thomas konst är det mest
slående aftryck af hans egen personlighet.
Hos honom finnes samma gåtfulla, nästan
svårmodiga allvar och på samma gång
denna glimtvis framskymtande humor,
som äfven gör sig gällande i de
fantasirika skapelser hans flitiga pensel
frambragt.
Den förekommande älskvärdhet,
hvarmed han och hans äfven konstnärligt
anlagda maka nu läto mig taga del af
deras hems alla konstskatter, samt
framför allt den stunds samtal, som den strängt
upptagne professorn förunnade mig i sin
atelier, inför de delvis fulländade, delvis
påbörjade stora dukarna, skola alltid
blifva mig oförgätliga. Det starkt
germanska grunddraget i hans karaktär
framlyste därunder mer än en gång.
Under samtalets gång berättade han med
torr humor, hvilket uppseende hans
första taflor väckte: »Kom hit och se»,
ropade man till hvarandra, »här har den
där galne Hans Thoma igen ställt ut
någonting underbart!» Och sedan man
gjort sig lustig öfver dem, vände man
dem ryggen med en föraktfull
axelryckning. Han klandrade åtskilliga »lärda
herrar», som nu, sedan han vunnit
berömmelse, velat romantiskt skildra
honom som en stackars förgrämd yngling,
ett slags konstens martyr under många
år, hvilken så utan att ha lärt något
vidare med ens slår mångårigt utbildade
konstnärer ur brädet.
»Detta är fullkomligt hopdiktadt, jag
har alltid varit vid godt mod äfven
under motgångens dagar, emedan jag
alltid arbetat för mig själf och icke för
världen. Jag har aldrig varit äregirig i.
egentlig mening eller eftersträfvat
ryktbarhet»; -— när han säger detta på sitt
lugna, stillsamma sätt och man ser den
fjärrskådande, drömmande blick, som
beledsagar orden, tror man honom.
»Under alla de år, då man skrek och
ban-nade som värst öfver mina taflor, hörde
jag lugnt på utan att känna mig
synnerligen betryckt. Ni ska få se, sade
jag på den tiden ofta till mina vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
