Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Den helige kammakaren. Af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284
OSCAR LEVERTIN.
Det var en söndagsafton olyckan
händt. Flickorna hade som vanligt dansat
med blomslingor kring lifven och
gossarna kappränt utefter backarna. Alla
gamla, hvilkas söner dragit i fält, hade
vätt gråskäggen i vinet och druckit de
florentinska röfvarnas undergång i botten,
ända till dess ej en röd eller guldfärgad
droppe fanns i flaskorna, som kunde lysa
mot naglarna. Nino, den låghalte, Sienas
bäste spelman, rimmade och sjöng in i
den sena natten på torg och gator, och
de unga gräsänkorna lyssnade vid fönstren
ännu oklädda, med linnena löst hophållna
kring höfterna. Det var Agnese
Tolo-mei, kyrkdrömmerskan med de svarta
drufögonen under det till midjan
fallande locksvallet, Ghisela Aldobrandi
med den lilla katt-tungan, som spelade
öfver de hvita tänderna, och med de
höga brösten, för hvilken Teghiajo,
dom-maren, hittades dolkstungen i
vattencisternen, Giovanna Sangalandi, tärd af
träskslättens dimmor och sumpfeber,
hvit-hyllt och tunn, med händerna matta emot
linnet som mot lakanet i en sjuksäng
—-och många andra af Sienas damer. Länge
stodo de i fönsterburarna och blickade
mot de i svagt månljus badade torgen,
och när de stego i bäddarna, kysste de
hufvudgärdarna bredvid sig och drömde
sig i sömn med tanken på krigarnas
hemkomst. Ögon skulle lysa öfver dem,
i hvilka tindrade den hårda glansen af
svängda svärd. De skulle famna sina män,
innan dessa ännu tvagit blodet från fingrar
och kinder, i den starka lust, som gror
i dödens närhet. Ändtligen domnade
Ninos visor i månljuset. Siena
slumrade in så lugnt som blott en stad
ensamt befolkad af åldringar, kvinnor och
barn. Mariotto, som med sin gumma
kalasat på ålsoppa och därför låg vaken
under fjäderdynan, måste midt i
magvär-ken skratta åt nattväktarna.
Medvetandet om att alla orostiftare voro utom
tullarna hade tydligen låtit dem
öfvermodigt handskas med glasen. De
trefvade med spjuten mot väggarna och
dunsade då och då emot husen.
Men långt fore måndagsgryningen
var denna frid förbi. Hornstötar, skrik
och hofslag, jämmerrop och klämtande
klockor väckte till hemsk verklighet den
i segerdrömmar slumrande staden. Och
sedan var det som Mariotto endast kunde
minnas blod och ingenting annat. Varmt
och rödt sprutade det och ångade
öfverallt med sin fadda lukt. Det klibbade
vid linne och knifvar, vid mynningen
på vinkrukan och vid brödet, som man
bröt. Hela dagen skar och förband
Mariotto. Men nya sårade och lemlästade
släpades ständigt in i fältskärsstugan, och
först nu i kvällningen bars den siste, den
hederlige taktäckaren, med ett väldigt
plåster i ljumsken, upp till hospitalet. Han
stackare skulle aldrig mer komma upp
på ett tak igen! Det var ett lyckligt
undantag när man, som den unge
Gian-francesco, blott fått näsan krossad. —
Den kunde en vildhjärna som han förlora
på mindre anständigt vis än för en
florentinsk värja.
Mariotto gick sakta och bekymradt.
Alla de nyss förvärfvade mynten klingade
i börsen vid bältet för hvart steg han
tog, men utan att göra honom gladare.
Den sötaktiga stanken af blod kväljde
honom ända hit ut i fria luften. Han
var grånad i yrket, men kunde icke
minnas en sådan dag. Det var som han
suttit och drömt i en slaktarbod. Det
stönade ännu i tystnaden för hans öron.
Förgäfves sökte han trösta sig med
medvetandet om alla sina konstmässigt
gjorda snitt och förband. Det var
för mycket. Det var som hela Siena
legat och förblödt i hans butik, och
sorgsen vandrade han mot Porta
Camol-lia för att med vännen
ullkammarmästa-ren rådslå i politiken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
