Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Den helige kammakaren. Af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292
OSCAR LEVERTIN.
__I
»Ljuger du, låter jag hudfläka dig»,
sade Sapia. Hennes gestalt blef allt högre
och rakare under det snidade sängtaket.
Andra tjänarinnor och svenner
skyndade till. De kappades att berätta
budskapen och skildra Sienas jämmer, ty
de visste sin husfrus tankar och vädrade
skänker.
Äh, det var sålunda sant! Sapia
kände ett enda brusande blodflöde draga
genom alla lemmar. Hon blef varm, som
om sommarsolen bränt henne ända ut i
fingertoppar och tår. Det sköt en
rodnad öfver hennes tunna, bleka kinder, och
hon drog linnet kring brösten. Ty under
detta svall af lif kände hon sig plötsligt
efter års dvala som kvinna, med sällsamt,
nästan döfvande välbehag.
»Tessa, mina pärlor, mina smycken!»
ropade hon. Sapia tog dem ur skrinet
och lät dem gnistra mot ljuset. Hon
iförde sig en dyrbar festdräkt med
pärlsnören och spännen med blå stenar.
Högtidsklädd, med guldspegeln i sin hand,
gick hon till tornöppningen för att se
olyckan med dess sorl af gråt och dess
drypande blod stiga uppför Sienas backar.
Luften genljöd af snyftningar och rop.
Till alla dörrar buros döda och sårade.
Alla de lyckliga kvinnor, som
förödmjukat henne med män och älskare, med
söner och döttrar, refvo nu sitt hår och
veklagade öfver förödd lycka. Tänder
och ögon, som skrattat åt den
ofruktsamma Sapias vanmakt och fattigdom,
nu lyste de icke mera. Sapia böjde sig
djupt neråt för att bätte höra klagoskriken
ur de förvridna munnarna och urskilja
de skräckslagna ansiktena. Där hon stod
och räknade de döda, som buros hem,
och de blödande, hvilka släpades till
Mariottos fältskärsstuga, blef hon ung
och vacker och grep gång på gång
ofrivilligt sin spegel för att se sitt ansikte.
Men nere i gatorna hade ingen tid
att tänka på henne. De slagna ghibel-
linerna väntade hvart ögonblick
guelfer-nas hämd för långt förtryck. De flydde
brådstörtadt genom stadsportarna eller
förskansade sig i de tjocka, svarta
familjetornen. Guelferna å sin sida sände intet
budskap efter Sapias husfolk, rädda att
förbinda sin triumf med hennes
olycksaliga öde. Så blef Sapia ostörd stående
mot bröstvärnet i sitt torn. Jämmern,
tårarna och blodet, alla kvinnorna med de
böjda hufvudena fängslade henne timme
efter timme. Hon tog där stående mat
och drack gammalt vin ur en stor gyllene
bägare.
Hon glammade, pratade och berättade
för tärnorna, som ångestfyllda ville krypa
in i kammaren för att slippa se men
måste stå vid hennes sida och lyssna
till hennes vilda hån öfver de lemlästade
och de döda på bårarna.
Först när det började mörkna kände
Sapia tröttheten komma. Hon kämpade emot
liksom en drunknande, men för hvar
skugga genom sommarskymningens
soltöcken märkte hon, hur dagens rus
frigjorde sig från hjärtat och försvann.
Samtidigt med att det begynte blifva
stilla och kvällas nere på gatorna,
förstummades hennes själ. Isigare än
någonsin steg den vanda tomheten inom henne,
och den förnams nu annorlunda än förr,
hopplösare, oändligare, utan något slut.
Äter blefvo händer och lemmar kalla.
Mer förtärd än de långa ensamma årens
öfver sitt agg rufvande kvinna föreföll henne
nu den tillfredsställda hämdens Sapia.
Den döende dagens ljus föll brutet öfver
hennes spegelglas. Hon såg på sina
slocknande ögon och på sin uttröttade
mun. Hvad skulle de nu åtrå eller vänta?
Den i år eftertraktade dagen hade då
gått till ända också den, och efter den
skulle, som efter alla andra, natten
komma, tomhetens natt med sitt gränslösa,
ihåliga mörker. Brunt och tungt steg
det uppför Sienas backar, omhvärfde med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
