Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - In memoriam. Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49°
JANE GERNANDT-C LAINÉ,
stod icke natten full af osynliga
blommors andedräkt?
Aldrig, aldrig skulle du kunna fatta
hvad som den tiden var jag. Jag
förstår det icke själf. Det är bara som
en glans i glansen, en drifvande ton af
någonting, som var musik. Jag talar
om hvad jag kände, den sällsamma värld
af intryck, som somnade och vaknade
med mig. Jag kunde suttit alldeles stilla
— det kom och gick som skyar i luften.
Hvad är det vi kalla själ, och hvad har
det väl för samband med det man ser
och hör af en människa?
De yttre dragen af mitt lif liknade
så många andras, om det också — i
mina egna ögon — var ett fullkomligt
underverk att någon kommit på den
tanken att taga en liten flicka, som
ännu icke hunnit förvåna världen med
något af allt det märkliga hon gick och
drömde om, som sällskap på en resa
till en ö i Atlanten, där någonting af
det skinande lugnet ifrån tidernas
morgon ännu glömt sig kvar.
Hvad den resan betydde för mig
skall jag icke tala om. Jag minns bara,
att jag såg på alla människor därnere
som en nyinvigd skulle betraktat
medlemmarna af ett mystiskt brödraskap.
Vi voro icke som andra. Vi hade satt
vår fot på första afsatsen af den
hemlighetsfulla trappa, som leder till lyckans
boningar. Det var mycket ljust omkring
oss och ännu ljusare öfver vårt hufvud
—- var detta verkligen hvad man
kommit öfverens om att kalla vår jord?
Jag ville kalla det paradiset, och det
störde mig icke att jag kanske var
ensam om min tanke.’ De flesta jag såg
voro långt ifrån friska, och vår
bordsgranne sade öppet att han varit beredd
på att göra den resa, hvarifrån ingen
återvänder, samma höst som han kom
till Madeira. Det var M. Zborewski. —
Ja, nu är det sagdt.
De, som redan nämnt hans namn
för dig, berättade att han var polack,
det vet jag, men de misstogo sig så till
vida som han är född och uppfostrad i
Frankrike och äfven varit — ack, hvad
skulle det tjäna till att ge de yttre
konturerna af hans historia?
Då vi träffade honom, hade han
sedan flera år tillbaka dragit sig från det
offentliga lifvet, och det hette att han
var ovanligt rik, ehuru man påstod att
han förlorat förmögenheter. Hur mycket
af allt detta som var sant, vet jag icke.
Hvad jag vet och hvad alla kunde se
var att han var världsman i så hög
grad, att jag icke kan minnas hans leende
eller hans långa, hvita, utsökt känsliga
händer, utan att tänka på till hvilken
kulmen vissa ättlingar af gamla släkter
kunna föra detta begrepp.
Men det var icke bara det att han
nått en hög väsendets förfining. Han
hade rest mycket och skaffat sig en
erfarenhet, hvaraf han kunnat ösa med
fulla händer och dela med sig till alla
dem, som ville veta hvad det betyder
att ha lefvat ett lif. Han visste det, och
han betraktade tillvaron med ett så
underligt uttryck. Det kunde ligga ett
slags öfverseende i blicken, men de
ögonen hade mycken köld på botten.
Hat också kanhända, fast det såg jag
aldrig. Hvad jag fick se . . .
Du skrattar, du vänder bladet och
tänker: »Seså, nu äro vi där.» Nej,
min vän, nej, det är ingenting af hvad
du tror, och om de verkligen sagt att
M. Zborewski–Du skulle bara veta,
hur svårt jag själf har att tänka den
tanken till slut — för att nu icke tala
om att skrifva ner det . . . Han var
aldrig förälskad i mig. Aldrig, hör du.
Åtminstone icke på det sätt de tänkte.
När det gällde honom, visste mycket få
människor, hur de skulle ordna sina
intryck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
