Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Arnold Böcklin. Af Osvald Sirén. Med 14 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5i4 osvald siren.
För den unge Böcklin, som vandrade
i ensamma drömmar, lyssnande till
Rhen-flodens entoniga mumlande, tedde sig
förvisso ofta underliga syner från
antikens hösttunga undergångsdagar eller
bilder af stålklädda riddare och
fantastiska drakar, hvilkas strider utfyllde
medeltidens sagonatt. Ingen modern
målare har innerligare än Böcklin
förnummit antikens pulsslag, lifvet bakom
formerna, och dock förblef han på djupet
så germansk som trots någon. Han
kände den mäktiga bärande kraften i de
gamles konst men insåg på samma gång
klart, att hvarje tid har sina egna
berättigade kraf på konsten. Det ideala,
antikiserande maneret, som för de flesta
målare utgjort den klassiska konstens
hufvudsakliga kännemärke, var
fullkomligt främmande för Böcklin, och kanske
han till god del just därför lyckats
uppfånga mera af det inre lifvet än alla
an-tikvurmar, ty — såsom han själf yttrat
— de gamle ville dock icke göra någon
antik.
Uppgifterna om Böcklins ungdom
flyta mycket sparsamt. Hans fader, som
var en förmögen sidenbandväfvare i
Basel, önskade att sonen skulle ägna sig
åt samma yrke, synnerligast som han
hos denne lagt märke till utprägladt
färgsinne, men efter ett allvarligt försök
att göra sin fader till viljes visade sig
sonen absolut oduglig för kontorsarbete
och erhöll slutligen på sin moders och
en gammal familjeväns förböner tillåtelse
att ägna sig åt målarkonsten. Han reste
då — år 1846, 19 år gammal — till
Dusseldorf, där han inträdde i den
romantiske landskapsmålaren J. W.
Schirmers atelier. Otvifvelaktigt rådde en
% 0
viss frändskap meHan den unge Arnolds
och den åldrige Schirmers känsliga
konstnärsgemyt — länge bevarade äfven
Böcklin sin förste lärare i tacksam
hågkomst —, men efter ett år hade han fått
nog af den något ensidiga
undervisningen och sökte i stället inträde vid
akademien i Antwerpen.
Böcklin i Rubens’ stad! Kände han
någon särskild dragning mot denne
gi-gantiske mästare? Det veta vi ej. Men
visst är, att många beröringspunkter
mellan dessa målare vore lätt att påvisa;
ingen konstnär har i afseende å kosmisk
kraft och elementär lidelsefullhet kommit
Rubens närmare än Böcklin. Arbetet vid
Antwerpenakademien torde för öfrigt
lämnat föga tid öfrig till själfständiga
studier för en samvetsgrann elev. Helt
säkert kände sig Böcklin ofta uttröttad
af de långa och tråkiga öfningarna,
men han höll ut och skördade en rik
behållning: grunderna till de ovanliga
tekniska och anatomiska kunskaper,
hvilka han sedermera på egen hand
vidare utvecklade till detta fantastiskt,
fria men samtidigt lagbundet organiska
uttryckssätt, som kommer oss att häpna
inför många af hans senare arbeten. —
Anno 1848 befinner han sig i Paris
midt uppe bland barrikader och otyglade
folkhopar — han tvingades till och med
att deltaga i gatukravallerna —, men
förhållandena där voro då svårare än
någonsin för en medellös konstnär. Ett år
kunde han härda ut genom att utföra
anatomiska teckningar åt
Parisprofessorer, därpå återvände han hem till
Basel och fortsatte efter ytterligare ett
år resan längre söderut, till Rom. Om
också Italien ännu icke blef hans
verkliga konstnärliga hemland på så sätt som
ett par årtionden senare, så blef det dock
hans drömmars land och hans själs
Arkadien. Han tvingades af nöd att
vända det ryggen, men så snart han åter
fritt kunde följa sitt hjärtas maning,
återvände han till cypresslunderna och det
djupblå hafvet för att där få lyssna till
vindens och vågornas sägner, dem få
kunnat tolka såsom han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
