Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vampyren. Af Hugo Gyllander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUGO GYLLANDER.
inte säga, hvarför jag drog mig. Kanske
emedan han till sist blef för efterhängsen.
Jag stötte på honom öfverallt. Det var
som häxeri, men jag stötte bokstafligen
på honom öfverallt. Det låg något
hemskt i hans allestädesnärvaro. Och
så en annan sak: han var så rysligt
tröttande att vara tillsammans med, inte
emedan han är dum eller tråkig — tvärt-
om, han kan vara riktigt lustig — utan
ja, jag vet inte hvarför. Men det var
som om han sugit kraft ur en.»
Han grubblade en minut:
»Har du märkt, att han saknar någon-
ting, någonting väsentligt? Jag tror det
är blod som fattas. Ja, han saknar
blod.»
Och han återtog efter ett ögonblicks
eftertanke:
»Nu kommer jag på, hvad jag ville
likna honom vid. En vampyr. Du kän-
ner historien om vampyren? Den är
underlig, men verkligen hemsk. En rys-
lig fantasi.»
Och han slöt mumlande för sig själf:
»Vampyren? Man borde studera, hur
och hvar den föreställningen uppkom-
mit.»
Kamraten skrattade:
»Du har en för nervös inbillning!
Du romantiserar. Jag tycker han ser
tämligen ofarlig ut. Det skulle roa mig
att bli bekant med honom.»
»Akta dig för det! Du kommer att
dra dig undan, du med. Och det är
alltid obehagligt. Jag känner ingen, som
härdat ut länge. — Han bor för resten
öfver mig, så du skulle kunna stöta till-
sammans med honom i trapporna, om
han någonsin vore hemma.»
»Är han aldrig hemma?»
»Om nätterna, påstår han. Jag vet
inte.»
»Nu har jag varit tillsammans med
din vampyr», sade den ene notarien åt
den andre, när de träffades en tid efteråt.
»Han sög inte blod alls! En ganska
treflig karl, fast skurril och besynnerlig,
men det skadar inte. Vi kände ju hvar-
andra något från Uppsala. Vi lade strax
bort titlarna.»
»Har du träffat honom sen dess?»
»Nej det var i går kväll, så —»
»Ja, där har du honom! Adjö!»
Notarien försvann och lämnade sin
vän, häpen och ensam. Men när denne
såg sig om, märkte han vampyren, som
skyndade öfver torget och med snabba
steg och utsträckt hand ilade emot ho-
nom.
»God dag, du! Det var roligt. Jag
visste väl jag skulle träffa dig. Gör du
mig sällskap ett slag?»
»Du har rätt, han blir obehaglig i
längden», sade notarien till sin vän, där
han satt uppe i dennes rum. »Han hänger
efter som en igel. Men inte kan jag
finna något mystiskt i det. Han har
ingenting att göra, det är hela saken.
Jag är ängslig, hvar jag än går, att få
se honom dyka upp. Och han börjar
verkligen bli besvärlig.»
»Nå, har du inte märkt, att han mat-
tar ut dig? Tror du inte än, att det
är en vampyr?» Notarien smålog.
»Tröttar ut! Det göra ju alla tråkiga
människor —»
»Ja, men inte kan du säga, att han
är tråkig?»
»Nej, det har du rätt i — han är
inte alls tråkig?»
»Är han inte ganska treflig i stäl-
let?»
»Jo, verkligen, förr det. — Det är
besynnerligt, men ändå blir han odräg-
lig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
