Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Prinsen af Vintervälde. Af Fredrik Vetterlund. Med teckning af Acke Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
FREDRIK VETTERLUND.
Väktarn, som blickar ned därfrån,
är Polstjärnans äldste son.
Där härskar Vinterväldenas kung.
Hans själ är åldrig och tung.
Sju vintrars mörker i blicken han bär.
Ett snömoln hans mantel är.
Men kronan, som is kring hans hjässa blir,
fått Polstjärnans silfverskir.
Och Vinterväldenas vise monark
har en prins, som är vek och stark.
Min son, du längtar i världen ut.
Det ångrar du säkert till slut.
Min son är ljuslätt, min son är glad.
Det kommer dig sorg åstad.
Att smärtans och lyckans rike se
är all ungdoms trånad och ve.
Jag känner det väl, jag känner det väl!
Det bränner, det bränner en själ.
Här därför jag skapat den stora fred,
dit sommarn aldrig sig spred.
Här hvälfde jag himmel, så stilla grå,
att smärtan och lyckan förgå.
Gör därför som jag: blif här, blif is,
blif åldrig och åldrigt vis!
I Minnenas borg du då skall bo
med vinter och tystnad och ro.
När fadern — med vördnad — han hört
till slut,
drog prinsen i världen ut.
II.
Så red han sunnan, röd om hyn,
och Sommaren bodde på skyn.
Där låg ett hus i solens brand
bland klippor vid sunnanstrand.
För första gången en flicka han såg.
Till brädden fylldes hans håg.
Hvar dag hon skalkades, yster i blick.
. . . Omärkligt sommaren gick.
Och hafvet låg, en skinande ström,
oändlig en solskensdröm.
En kväll i purpur trädgården flöt,
som solen sjunkande göt.
På bänken sutto de unga två,
och flickan skalkades då.
Men plötsligt allvar igen hon fick
vid prinsens brännande blick.
Det är så ljuft, det är så kort.
Till hösten måste jag bort.
Om blott jag förr hade råkat dig!
Men ödet har slagit mig.
Ej fråga, käre! om skäl och grund.
Jag håller min hand på din mun!
Jag är en villa, som glittret på gren.
Jag är ett slocknande sken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
