Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drachmannsstudier. Af Klara Johanson. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
KLARA JOHANSON.
känna igen honom som densamme, impul-
siv och stortalande, patetiskt innerlig och
hetlefradt föraktfull, med målarblicken och
-sångarstämman, stark och medryckande, när
ingifvelsen leder honom på de vägar, där
hans icke alltför mångsidiga diktartempe-
raments egenart kan göra sig gällande med
sina egna medel, svag och förfelad, när
han experimenterande drifver in på främ-
mande gebit.
Att han en gång räknades till de »gen-
nembruddets mænd», som på 70-talet trädde
upp för att omorganisera litteraturen och
världen enligt de nyaste forskningarnas
resultat samt ordnades till stridsfylking af
den store själssorteraren Georg Brandes,
förefaller numera som en tämligen ovä-
sentlig historisk kuriositet, hvilken får sitt
hufvudsakliga intresse som ett ytterligare
bevis på den fascinerande makten hos denna
riktning i dess ungdomsår. Den bråkige
och oförbätterlige romantikern-idealisten
anmälde också formelt sitt utträde ur »sko-
lan», som han väl aldrig i dåd bevisat
några viktigare tjänster. I den polemik-
lågande reserapsodin »Ostende-Brügge»
(Skyggebilleder 1883), där han i den hy-
permondäna badortens societetslif ser den
hotande galliska försumpningen lekamlig-
gjord och i den flamländska nationalitets-
rörelsen träffar på ett mäktigt bålverk mot
invasionen från Seinen, utsänder han hjärt-
liga förbannelser öfver den bildstormande
naturalismen och dokumentlitteraturen. Men
man behöfver icke höra dessa protester för
att undgå frestelsen att förblanda honom
med de från Frankrike influerade problem-
männen.
Kan man tala om en period i hans
författarlif, så skulle det vara den, som in-
leddes med romanen Forskrevet (1890)
och öfver hvilken man kan sätta som ru-
brik ett kvinnonamn: Edith. Hvem är
Edith? Dels en varietésångerska, som exi-
sterar i verkligheten, dels ett förunderligt
kvinnoideal, som lefver i Drachmanns böc-
ker. Den förbrukade facktermen »kvin-
noideal» får en frisk och pregnant bemär-
kelse, när den användes i samband med
Drachmann, ty för honom har kvinnan
gärna stått som något oupphinnligt, i högre
regioner hemmahörande, äfven innan han
mötte henne, som vardt hans lifs och hans
diktnings genius.
Varsammare, innerligare, med mera för-
synt pietet har väl aldrig någon nutida poet
förhärligat sin käraste. Dock ej som obe-
fläckad madonna eller omöjligt naiv Gret-
chen utan som en mogen och medveten
kvinna med en stark och djup själ, där
lifvet gräft fåror, men därjämte höljd i en
skymnings- eller gryningsdagers drömflor,
som kommer henne att synas sväfvande i
en rymd af overklighet och dallrande poesi.
Öfver den tungsinta och bittra For-
skrevet strömmar det ett vemodigt beta-
gande skimmer från hennes gestalt i cent-
rum, och efter åratal kan denna bok stå
för en i ett dämpadt ljus af nordisk midsom-
marnatt. Man kan fara lätt öfver den bru-
talt framvällande indignationen med dess
hätska vrångbilder af allt det i samhället,
som Drachmann af en eller annan anled-
ning råkat i spändt förhållande till, hvil-
ken gärna riktar sig mot de kvinnor, som
icke valt estraden eller arenan till verk-
samhetsfält, — den är man så van vid hos
honom och den skjuter alltid lika hetsigt
långt förbi alla mål —; men Ediths bild
dröjer som en smekande vacker hågkomst.
Och Edith blir valkyrian Hervör-Alvide
och hon blir kung Volmers Tove vid Gurre
sjö. Men nu är Edith mistad, och kungen
rasar i vanvettsförtviflan mot dem som röf-
vat hans ögonsten. »Ve Volmer!» — »Ak
Tove!» Så lyder också temat i Den hel-
lige Hd (1899).
Den hellige Hd är ingen bok, den är
ett vanmäktigt klagoskri, brutet af flam-
mande förbannelser och bortdöende i ett
svall af den mest melodiska, bedårande
lyrik. Danska folket har tagit Edith från
diktaren, beröfvat honom »folkevisen», och
däraf tar han sig anledning att stå upp och
tala med ljungeldsröst som en domedags-
profet inför detta fördärfvade släkte. Där-
emellan snyftar han öfvergifvet eller lyser
upp i minnet af »tio lyckliga år» eller
lysssnar till sin sällsamme, bleke dubbel-
gångare, Ulf Brynjulfsen från Forskrevet,
som talar svårmodigt ironiskt eller svär-
miskt mildt med sin vålnadsstämma.
Edith är refrängen på dessa af klagande
och klingande vers- och prosarytmer fyllda
blad. Hon har blifvit klimax af allt fagert
och blommande — det är smutsgrå vinter,
»hvor er der foraar, blåa himmel, fuglesang,
blomster, Edith?» Hon synes diktaren lik
en fågel, som flög öfver hans hufvud, en
hind, som sprang öfver hans stig. Fågelns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
