Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teater - Melsted, Henning von: Från Stockholms teatrar. II, III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4io
HENNING VON MELSTED.
Fot- K. Anderson, Kristiania.
EGIL EIDE.
uttryck för mitt erkännande af hennes be-
gåfning har jag svårt att finna.
Fru Dybwad sågo vi som Borghild,
Olavs dotter af Dal, som Helga, fru Elvsted,
Tora Parsberg, Maria och slutligen som
Tante Ulrikke i Gunnar Heibergs samhälls-
satiriska skådespel med samma namn. I
den sistnämnda rollen visade hon sig för oss
stockholmare i en genre, i hvilken vi icke
igenkände henne. Hon slog i densamma
ett slag för karikatyren som dramatisk
konstform. Pjesen är ett idédrama, i hvilket
något skall bevisas, något afslöjas, och som
man väl får anse, att Johanne Dybwad är
medveten konstnär och väljer sina medel
efter sina afsikter, måste man också taga
hennes öfverdrifter vid framställningen af
Tante Ulrikke såsom grundande sig på hen-
nes bestämda öfvertygelse om det rätta, det
vill i konsten säga det ändamålsenliga!
Hon har antagligen tänkt, att själfva
klämmen i hela pjäsen är att få fram, huru-
som en sådan där vanskaplig och fjollig
gammal kvinna, som nätt och jämt går fri
från vårdanstalten, genom en primitiv känsla
för den sorts balans i tillvaron, som kallas
rättvisa, under vissa förhållanden kan komma
att synas så högvuxen och rak, trots sin
kropps krumhet, att alla de välklädda, ele-
ganta och högtuppsatta herrarna, hvilka ha
statens högsta ledning om hand, tyckas som
vanskaplingar och endast en ung, stolt flicka
synes värdig att stå vid hennes sida som hen-
nes förklarerska. Med af harm darrande
läppar och ögonen skymda af tårar för
den unga flickan människovärdets talan,
och gumman, som lyssnar till hennes ord,
känner sig växa genom dem. Det löjliga
faller icke bort från henne, men vi tycka
oss skymta diamanten i grodans öga . . .
Om man bara vågar ge sig åt Johanne
Dybwads ledning och öfvervinna sina för-
domar, behöfves det ingalunda, att man
sett den förebild i verkliga lifvet, efter hvil-
ken skådespelerskan kreerat rollen. Hon
karikerar, hon öfverdrifver, det är åtmin-
stone troligt, men hennes material dog icke
under formgifningen. Figuren brast icke
sönder genom det karaktäristiskas starka
pointering. Åtminstone tycktes det mig,
att den höll, och därför betraktar jag fru
Dybwads Tante Ulrikke som en seger för
hennes konstnärsskap.
En lyckad dramatisk karikatyrteckning,
värdig Simplicissimus, ville jag kalla den.
Aagot Didriksen spelade den unga He-
lene Blom, tantens goda ängel, och när hon
i tredje akten höll sitt katedertal, lyckades
hon gripa genom sin stämmas klang och sin
väl återgifna sinnesrörelse till den grad, att
publiken i salongen höll sig lika andlöst tyst
som menigheten uppe på scenen. Rampen
glömdes, och vi kände oss alla stå på den-
na gata inför en talarestol och lyssna till
en ädel ung flickas värmande ord. Jag tror
vi hade godt af det.
De tre norska skådespelare, som genom
gästspelsprogrammet tillätos att ådraga sig
den största uppmärksamheten, voro hrr
Fahlström, Eide och Christensen. Hr Chri-
stensen visade en fart och en beslutsamhet,
som stund vis kom oss att öfverse med hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
