Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Forntid och samtid - Söderblom, Nathan: Zoroastrisk helgelse. Om de gamla religionernas renhetslagar, deras ursprung och mening
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ZOROASTRISK HELGELSE.
515
lagurkund, kunna vi känna en stark,
sund sedlighet. Men den bröt aldrig
det utvärtes lagväsendets boja, blef aldrig
öfverordnad de ändlösa buden om oren-
het och rening. Skildringen af denna
sedlighet hör till det bästa i Lehmanns
bok. Zoroasters reform hade ägt rum
kanske omkring sex hundra år före
Kristus, i den närmaste förbindelse med
bättre vård om jord och kreatur, med
lugnt, endräktigt samarbete för betesmar-
kernas fruktbarhet och hjordarnas trefnad
emot roflystnad och godtycke; den »All-
vise Herrens» rätta dyrkan med oblodiga
offer uppställdes emot den lägre hedendo-
mens offerslakt och trolldomskonster. Det
ordnade herdelifvets, sedan det fastboen-
de bondelifvets hufvudförrättningar: »bo-
skapsafvel och åkerbruk, föda och fort-
plantning, arbetsflit och god sed, allt som
tjänar till lifvets främj an», får sin plats i
Ahura Mazda7s vilja, som ett samarbete
med den »Allvise Herren» och ett bekäm-
pande af den »Onde Anden», Anra
Mainyu, ja ännu mer, det flyttades in i
själfva kyrkans botpraxis, så att ådömdt
straff för en förbrytelse mot religionens
bud kunde besta i att göra gagn, såsom
att dräpa skadedjur, »vänligt ge en upp-
sättning redskap till åkerbruk och bo-
skapsskötsel åt en from man», skänka åt
trosförvandter en bevattningskanal, en
odlad och bördig jordbit, en ladugård
med bestämda mått, att slå broar öfver
vattendrag, uppfostra 44 hundvalpar, rensa
18 hundar från skabb och ohyra, ge en
from man en af sina systrar eller döttrar
till äkta och »bjuda två gånger nio fromma
män på ett riktigt skrofmål af kött och
bröd och vin». Det är annat än de in-
diska religionernas och andra religioners
kyrkostraff, som bestå i pängar till prästen
och själfplågeri efter alla konstens regler.
Avestas moral är »för den enskilde: red-
lighet, tukt och arbetsamhet, i samfunds-
lifvet: rättfärdighet, ordning och endräkt.
Allt detta är ypperligt som underlag för
en kultur och har bestående värde för
ett folks politiska lif. Men öfver sam-
fundsmoralens nakna skelett kommer det
icke».
För det individuela och fritt och
verkligt mänskliga har Avesta ej blick.
»Avesta känner det upphöjda, men icke
det sköna. Därför kan dess moral ej
höja sig till det grekiska människoidealets
höjd. Den känner förpliktelsen men
icke frigörelsen; därför kan den icke höja
sig till det kristna gudsförhållandets höjd».
En utveckling skedde i den zoroastri-
ska kyrkan efter Avestas, den heliga ur-
kundens, tid. Gudsförhållandet fick mer af
tillit, mer af stilla förnöjsamhet och tack-
samhet i sig, människoförhållandet blef
innerligare, med mer välvilja, mer verk-
ligt intresse för nästan, mer godhet, min-
dre kall klokhet och kärf duktighet. »Gör
ej mot andra, hvad du ej vill ha gjort
mot dig», lär en skrift från den persiska
medeltidskyrkan. Det har kommit något
mer mjukhet öfver den gamla ryktare-
och bondemoralen.
»Sa nådde persermoralen sent omsider
fram till en höjdpunkt af borgerlig för-
träfflighet, så långt en moral kan nå,
som syftar omedelbart på människornas
välfärd och där människan icke vill glöm-
ma sig själf på vägen. Ty just här är
punkten, där det säger stopp. Persern
har nu funnit sitt jag och satt det i sam-
manhang med andras; men det är också
allt: att gifva sig själf har han ännu
icke lärt. »God är den, som främjar sin
egen och andras lycka», säger samma
pehlviskrift, som nyss citerades. Han
skall således bevara sig själf och vara
tillfreds, för att kunna bevara och till-
fredsställa andra. Men kärleken säger
något om, att den, som vill bevara sitt
lif, skall mista det, och att den, som
mister sitt lif, skall finna det. Häri lig-
ger parsismens gräns mot kristendomen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
