Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ur bokmarknaden - Af Johan Mortensen - Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eller direkt ställa sig in hos brefemottagaren,
att komma honom personligen nära, tala
just till honom. Geijer är däremot alltid
densamme, lika genomskinlig, lika ärlig.
Han är endast ännu en grad ärligare mot
dem, som han är mest förtrolig med, så
mot sin fästmö. På grund af denna
bref-skrifvarens egenskap får man icke någon
synnerligen tydlig bild af brefemottagarna.
De flesta af dessa förblifva för läsaren
endast namn, såvida man icke känner dem
från annat håll.
En utmärkt inledning, förträffliga noter
och ett utförligt namnregister underlätta
begagnandet af dessa Geijerska bref, så
äkta svenska till sitt innehåll, att de
säkerligen skola finna många hängifna läsare.
Johan Mortensen.
Gustaf af Geijerstam: Skogen och sjön.
Berättelser. Stockholm, Albert Bonniers förlag.
— Själarnas kamp. Roman. Stockholm, Albert
Bonniers förlag.
Allmogens och kustbefolkningens lif har
i Geijerstam sin outtröttlige skildrare.
Inom hans äldre produktion är det väl utan
tvifvel bondeberättelserna som inta främsta
rummet. Efter flera ströftåg åt olika håll
har han nu med sin näst sista bok gått
tillbaka till novellformen och till den
ämnessfär, som han lyckligt karakteriserat med
titeln »Skogen och sjön».
Om hans bok därför alls icke ger
något nytt bidrag till kännedomen om hans
litterära fysionomi, så är den i gengäld en
af hans jämnaste och invändningsfriaste,
samlande hans bästa egenskaper såsom
människoödenas skildrare.
Hvad man först och främst skulle vilja
prisa är den absoluta frånvaron af allt slags
effektsökeri och förstoringslust. Det är en
lugn och ärlig röst, som berättar om dessa
människors lif, den gör icke ut något till mera
än hvad det är, sträfvar icke mot
ytterligheter och motsatser, utan rör sig i en sakta
böljande rytm, som är lifvets egen. Det är
mogen konstnärlighet i denna berättarton,
mera än hvad man kanske märker i första
ögonblicket. Så talar den som är viss på
den inre sanningen i sin dikt, och som
därför i det längsta försmår att ge den
eftertryck med våldsamma yttre medel. En
sådan konst kan stundom lämna en oberörd,
den kan tyckas torr, och man kan längta
efter en djärfvare, brådare ton, en ifrigare
röst, efter det oberäkneligas geniala glitter
— men man skall dock aldrig känna sig
bedragen af den, man skall, ju mer man
fördjupar sig i den, känna den värme och
den konstnärliga entusiasm, som finnes latent
i ordens lugnt flytande ström.
Vill man tydligt se, hur förfinadt
konstnärliga Geijerstams intentioner äro, så kan
man t. ex. ta den berättelse om
bondslug-het och affärsknep, som heter »Anders
Petters pengar». Hur lätt skulle inte ämnet
under en gröfre hand kunnat bli en
humoresk ungefär i Sigurds stil, med konstruerad
poäng och af normalt anekdotvärde. Men
just genom att icke pressa in någon
omotiverad och osann lustighet i personerna och
i händelsen når Geijerstam en humoristisk
verkan af stillsammare och långt mera äkta
slag. — Detsamma gäller »Sammel»,
berättelsen om sjömannen, som aldrig får
riktigt fotfäste på land. Här skulle en
mindre kräsen berättare sannolikt ha hamnat i
det melodramatiska; den vilsekomna
sjöfågeln är ju ett utmärkt stoff för lyriska
broderier. Men sådan som historien om
Sam-mels fruktlösa anpassningsförsök här är
berättad, är den icke blott det helt säkert
bästa i samlingen, utan något af det
förträffligaste Geijerstam öfverhufvud skrifvit.
En kärf och frisk humor råder i denna
såväl som i flera andra af berättelserna.
Geijerstam ser icke med främmande ögon, som
nyfiket söka spåra upp antingen något
komiskt eller något rörande i allmogens lif,
utan han ser med den förtrognes affektfria
klarhet. Det är därför han, t. ex. i
»Kri-stins myrten», förmår öfver berättelsen
hvälf-va en låg och tryckande horisont, som
öfverallt skoningslöst stänger blicken och med
suggestiv makt låter oss känna det ofria och
omedvetna, det tillfälliga och planlösa — det
naiva sinnet kallar det öde — i det
män-skolif han skildrar.
Må vara att denna förkärlek för trång
horisont delvis är en efterverkan af en
litterär tidsströmning, hvars dagar äro förbi,
ingen skall dock misskänna vare sig den
konstnärliga sträfvan eller den konstnärliga
kraft, hvarom Geijerstams nya berättelser
bära vittne. Där mänskligt lif fattas med
kärlek och skildras med trohet, där är
också poesi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
