Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - En japanskas bikt. Bearbetning från japanskan. Af André Bellessort. Öfversättning från det franska manuskriptet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— De ha skämtat mycket med mig,
återtog han.
— Hvarför det? frågade jag.
Han lutade hufvudet mot mig med
smäktande, halfslutna ögon.
— Det var om dig.
Han grep min hand, men jag drog
mig undan utan att säga något.
— Io-san, utropade han, hvarför är
du så allvarsam? Vet du, hvarför jag
kommit hem så tidigt? Jo, för att återse
ditt vackra ansikte. Var ej så kall,
Io-san. Det är visserligen sant, att du ej
önskade gifta dig med mig, och då det
var jag som ville det, så bör jag visa
mest kärlek och eftergifvenhet. Men
det är i alla fall ej rätt af dig att vara
så likgiltig, nej, det är ej rätt. Du
anar ej hvad du gör mig ledsen. Jag
magrar, och alla människor inbilla sig,
att jag tillbringar mina dagar och mina
nätter i fröjd och glädje. — »Ni är
oförståndig», ha mina kamrater hela kvällen
upprepat. »Det är därför ni magrar.»
Och jag småler och känner mig nästan
lycklig öfver deras skämt och stickord,
ty det kunde ju varit så, som de tro,
Io-san.
Sake’n hade lossat hans tungas band,
och han pratade en mängd dumheter.
Men jag tänkte för mig själf: han talar
ju som en kvinna. I stället för att bedja
borde han befalla. Ty hvad begär man
af en man? Jo, att han skall banna sin
hustru, om hon förtjänar det, att han
då och då skall kunna roa sig utomhus
och att han vid lämpligt tillfälle visar
henne sin ömhet. Herr Ichiyama
skickar sig icke som min make, nej, icke
ens som en man. Och om andra män
icke älska på annat sätt, så måste jag
bekänna, att det icke finns något
odrägligare än en man, som är kär.
Den där kvällen efter afskedsfesten
höll min köld på att göra honom ond.
Men han lade band på sig, hällde massor
af varmt vatten öfver sitt hufvud och
gick och lade sig. Medan jag vek ihop
hans kläder, somnade han. Morgonen
därpå var det han som först tilltalade
mig, och det skedde med en något
förlägen min och med mycket mild röst.
När han visade sig så litet manlig, då
kände jag, att jag aldrig, aldrig skulle
kunna uthärda att lefva under hans tak
utan att afsky honom, och från den
stunden drömde jag bara om hur jag skulle
kunna finna en utväg att lämna honom.
Det var ej lätt.
Jag besökte ofta mina föräldrar, och
min mor tillät mig ibland, i sin godhet,
att stanna hemma en eller två dar. Dä
lät herr Ichiyama, som dessa små
utflykter högeligen misshagade, skicka sin
djinrikisha efter mig, eller också kom
han själf. Han slösade med sma
uppmärksamheter, smicker och vänlighet,
som man gör, då man vill locka till sig
ett blygt och skyggt barn. Jag visade
honom aldrig annat än ett buttert och
surmulet ansikte, men långt ifran att
ana, att jag hyste motvilja mot honom
själf, började han misstänka sin mor för
att vara ovänlig mot mig.
— Io-san, sade han en kväll till mig,
din sorgsenhet är icke naturlig. Är min
mor besvärlig mot dig?
Aldrig en enda gång hade min
svärmor gjort mig någon förebråelse, men
jag skyndade mig att gripa den
förevändning, som. han så naivt bjöd mig,
och jag svarade med sänkta ögon:
— Svärmor kan ju omöjligen tycka
om en så oduglig varelse som jag.
— Det var således rätt som jag
gissade, sade herr Ichiyama med en min
af lättnad. Sedan betraktade han mig,
böjde ned hufvudet i en fundersam
ställning och suckade:
— Min mor har orätt. Gamla
personer förstå ej ungdomen. Inte kan man
väl begära, att du skulle kunna sköta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
