Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ur Bokmarknaden - Af Bo Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
BO BERGMAN.
ingen kraftigare lust att taga igen det för-
summade. Ty höjden är icke svindlande.
Man når dit utan ansträngning, om det
också kostar läsaren en del möda att hålla
sig kvar där, d. v. s. läsa boken till punkt.
Uppslaget — en kvinnas konflikt mel-
lan sin kärlek och en rent yttre verksam-
het, som hon vill ha betraktad som sitt
egentliga kall — är ju gammalt nog, men
allt är gammalt sedan kung Salomos dar
och låter ändå stufva upp sig. Så aktuellt
som detta ämne är med sina rötter i några
af vår tids mest omfattande frågor, kvinnans
ställning, förhållandet mellan könen, äkten-
skapet o. d., har det alla möjligheter att
intressera. Under nya grepp blir det nytt,
men det är dessa grepp man saknar hos
Annie Quiding, åtminstone i denna bok.
Hennes behandling är genomgående scha-
blonmässig, satiren godtköps och människo-
skildringen i de flesta fall ganska tunn.
Resultatet blir därefter. Effekten på läsaren
täcker aldrig effekten på författarinnan själf;
ofta blir den rent motsatt hvad som åsyf-
tas. Man ser hvad författarinnan vill, men
hon vill inte alltid hvad man ser.
Tagen som berättelse uteslutande, som
framläggning af ett stycke lif, handlar boken
om en ung bortskämd fru, som har kvinno-
saksintressen men blir kär i och gifter
sig med en tålmodig och älskvärd man,
hvilken hon plågar ungefär lika mycket som
hon plågar sig själf. Hon får emellertid
sina missräkningar, och vid bokens slut är
hon inte lika säker på sig själf som i bör-
jan. Hon börjar ana, att hon varit på orätt
väg. Detta är fabeln, insyltad i en del
bihandlingar med några människopar som
belysningsmaterial åt hjälten och hjältinnan
— men det är något annat boken vill än
blott detta att förtälja om fru Fannys öden
och missöden. Den vill mycket mera. Den
vill vara en stridshanske, slungad med en
djärf och skön armrörelse i kvinnosaks-
kvinnornas myllrande läger. Ett spjut som
skall såra och döda. Ett väckarrop: Hallå,
mina damer! Det var bättre som det var
förr, och om det inte var bättre i allt,
så är det därför orätt att slopa allt. Kvin-
nan skall vara kvinna, och hon blir det
säkrare i hemmet än på diskussionsmötena.
Hon skall vara snäll mot sin man och inte
försumma honom och låta honom vänta på
soppan — då reser han till slut till Indien,
som Arnold Scheffer . . .
Skämt åsido: jag förmodar att författa-
rinnan, i likhet med hvarje annan förnuftig
människa, mycket väl ser det berättigade i
den s. k. kvinnosaksrörelsen och erkänner
det goda den åstadkommit. Det är dess
snedvridning, missgrepp och sjukliga utväx-
ter hon vill satirisera, och gärna det. Det
ledsamma är bara, att det är så puerilt
gjordt. Bokens kardinalfel är att hjältinnan,
som tagits på allvar, i intet afseende är
värd det. Fru Fanny är en liten lolla och
nolla, nyckfull, hysterisk, toalettupptagen,
utan ryggrad i något hon säger och gör,
och läsaren tror inte ett ögonblick på den
ledareställning, som hon påstås intaga bland
sina kämpande medsystrar. Balsalen, inte
diskussionsrummet är hennes rätta plats.
Arnolds kärlek till henne är visserligen inte
oförklarligare än många andra mäns kärlek,
men att han håller ut så länge som han gör
är ett kraftprof i det heroiska. Af bokens
öfriga typer är den missnöjde löjtnanten
och understödstagaren Bengt Adlerfelt en
mes, och hans misslyckade själfmordsförsök
har ingen annan verkan på mig än en stilla
suck öfver att det misslyckades. Författa-
rinnan har dock menat honom halft tragisk,
och typen, som icke är illa funnen, borde
också ha kunnat göras till det. Diverse
interiörer från damdiskussionerna äro pjoll-
riga och tröttsamma för en manlig läsare.
De förtjänster jag funnit hos boken äro
till det mesta stilistiska. Fröken Quiding
skrifver klart och ledigt, i en lätt och kå-
serande stil, som dock ofta verkar väl ut-
spädd. Det hela löper raskt och utan lon-
görer • hennes hand är drifven, och hon
reder sig med behagfull smidighet ur den
ena intrasslade situationen efter den andra,
men reder sällan upp dem. Några natur-
skildringar äro vackert gjorda. I början
har berättelsen en viss charme, som lofvar
mer än som kommer. Dilettantmässigheten,
prägeln af damskrifven, af för lättvindigt
hoptråckladt stoff vidlåder dock det hela
från första sidan till den sista och gör att
man tvingas oaflåtligt sänka sina konst-
närliga anspråk, om man har några näm-
ligen ...
När detta skrifves är redan bokens
andra upplaga annonserad, och publiken
kan utan tvifvel köpa och läsa sämre böc-
ker. Men också bättre.
B. H. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
